2010

Ett nytt år. Ett oskrivet blad. Har ingen som helst aning om vad jag ska göra av alla dessa dagar.

Jag har de barn jag ska ha, jag är gift med den man jag ska ha, jag bor där jag ska bo och jag har det jobb jag ska ha.

Förra året satte jag igång Koldioxidexperimentet vid årsskiftet så då var det årets stora projekt. Det har varit roligt. Att fundera över min klimatpåverkan, vad som går att minska, vad som är svårt. Att blogga var också nytt för mig och något jag gillat. Jag har bestämt mig för att fortsätta blogga trots att året med experimentet är avslutat.

Men vad ska jag mer göra av detta år?

Gå i terapi, bli politiker, gå med i Facebook, bli vegan, sätta mig in i mitt pensionssparande, engagera mig i Omställning Sverige, börja paddla havskajak, prova vin, lära mig spela piano?

Alla dessa möjligheter! Det är både skrämmande och spännande.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Maken och stora flickan har åkt iväg på några dagars skidresa och då var planen att jag skulle ägna ett par kvällar åt att summera mina utsläpp under förra året. Nu inser jag dock att han tog med den dator där jag har samlat alla mina beräkningar och beräkningsunderlag... Så gick det med det.

Och idag hade jag en lyxig eftermiddag ihop med några vänner. Vi försöker ses nån gång varje år för en "ekoshoppingrunda" och det är alltid lite pyssel att få ihop ett tillfälle som passar med alla jobb och familjer. Idag började vi med lunch på Solrosen och plöjde sen en massa second hand- och vintageaffärer i Haga/Linnéstan. På önskelistan fanns bland annat en kofta, en väska och ett par stövlar. Men det ville sig inte. Jag är så usel på att handla, kom hem tomhänt. Så gick det med det.

Återanvändning

Nu när mitt år med koldioxidexperimentet är på väg mot sitt slut börjar det komma förfrågningar från lite här och var om tips för ett liv med liten klimatpåverkan. Jag har tidigare berättat att jag var och pratade på Hållbarhet 2009 och att jag ska vara med i Hållbar Utveckling Väst miljöjulkalender.

Och häromdagen ringde en reporter från Metro. Imorgon ska de ha nån sorts klimattema i tidningen med anledning av Köpenhamnsmötet och där ska jag vara med på ett hörn. Jag återanvänder mina fem tips både i Metro och i julkalendern, så det är inte några spännande nyheter jag kommer med direkt. Fotot i Metro är i alla fall taget idag i Stockholm. Men det är lite hemligt. Det skulle helst se ut som att jag var i hemma i Göteborg tyckte redaktionen, men det gick inte att lösa praktiskt. Om det är nån som ser artikeln imorgon skulle det vara intressant att veta om det går att se var kortet är taget...

Nu laddar jag för solidarisk varumässa och klimatdemonstration på lördag. Och om en vecka åker jag till Köpenhamn. Det ska bli spännande och roligt.

Det händer nu

Det har varit en omtumlande dag.

Mitt första skakiga framträdande för att prata om experimentet. Jag gillar egentligen att prata inför folk, men att prata om mig själv på det här sättet var väldigt ovant. Dessutom var det makalöst svårt att välja ut vad jag skulle fokusera på. Det finns så mycket att prata om. Hade egentligen velat ha mer av en diskussion, men jag var så nervös idag att jag helt glömde släppa in publiken. Jag bara pratade på. Hade också valt att köra helt utan bilder så jag hade inget direkt att hänga upp pratet på. Det var nog både bra och dåligt. Jag var nog också lite för nervös för att få in humorn och självdistansen som föreläsarproffset Anki tipsade om i en kommentar. Det får bli nästa gång. Om jag får någon fler förfrågning vill säga.

Gick direkt från Hållbarhet till en träff med föreningen Agenda 21 i Väst och Green Drinks i Göteborg. Vi tittade på en mycket intressant film från Bolivia. Den byggde på intervjuer med en massa jordbrukare som lever mitt i klimatförändringen idag. Gripande. Efter filmen hade vi en minst lika intressant diskussion om hur vi ska hantera klimatskeptiker och vad som behövs för att få beslutsfattarna att fatta rätt beslut.

Och just nu står kakan Herman i ugnen.

Champagne

Den källa jag sporadiskt använt under året för att hålla koll på mina utsläpp av växthusgaser har ingen särskild uppgift för utsläppen från champagne. Nu är vi verkligen inga storkonsumenter av champagne men jag gjorde ändå en snabb sökning.

Här framgår att en flaska champagne ger upphov till 700 g koldioxidutsläpp.

Dessa fördelades så här

• 39 % förpackning
• 24 % arbetet i vingården och i vinkällaren
• 13 % transporter
• 11 % diverse maskiner
• 8 % inköpt material och substanser för odling och vintillverkning
  
• 5 % administration

Återigen är det alltså den stora tunga glasförpackningen som är den största boven i dramat. Det är en ganska intressant slutsats tycker jag.

Nu är det ju mycket som är okänt för oss angående hur de räknat fram detta. Om förpackningen bara är framställningen av glasflaskan eller om det även är transporten av den tomma glasflaskan till tappningsstället. Och vad ingår i transporter?

Den allra största påverkan blir sen såklart om jag själv tar bilen till Systemet för att köpa den där flaskan. Då kommer jag snabbt över 700 g koldioxid...

Hållbarhet 2009

Det är lite pirrigt och nervöst just nu.

På onsdag gör jag mitt första offentliga framträdande för att prata om koldioxidexperimentet.

Det hela går av stapeln på Handelshögskolan här i Göteborg och jag har finfint sällskap må ni tro, kolla in programmet här. Själv ska jag absolut försöka gå och lyssna på Mats-Eric "Hemlige kocken" Nilsson.

Om det är någon av er läsare som har förslag på vad som kan vara intressant att jag berättar om så finns det fortfarande möjlighet att påverka innehållet.

Om du satt i publiken, vad hade du då velat höra mig berätta?

Miljöjulkalendern

Hållbar Utveckling Väst har i år satt ihop en miljöjulkalender där mer eller mindre kända miljöengagerade experter och lekmän kommer att ge ett miljötips om dagen varje dag fram till jul under december.

Redan nu kan man gå in och få tips om hur man kan fixa mysstämning med mycket energieffektivare juleljus än de vi använder idag i våra adventsljusstakar och julgranar.

Bland dem som medverkar finns Västra Götalands landshövding Lars Bäckström, magasinet Caminos chefredaktör Johanna Stål, Johan Trouvé som är vd för Västsvenska Industri- och Handelskammaren, köpstoppsbloggaren Ann-Christin Gramming och kocken Rune Kalf-Hansen. Dessutom medverkar energi- och klimatrådgivare och miljöstrateger från kommuner i Västra Götaland.

Och så jag.

Fredagsdepp

Det känns som att jag ofta hamnar här på fredagarna efter lite vin. Summerar veckan. Deppar ihop över dagens, veckans nederlag. Det har varit lite bättre ett tag, men den här veckan har, med undantag av Afrika, fan inte varit särskilt upplyftande.

Toppmötet mellan Obama och Reinfeldt. Spiken i kistan för ett vettigt klimatavtal i Köpenhamn.

En ny undersökning från Svensk handel som visar att 70 procent av svenskarna tar bilen när de handlar dagligvaror, trots att nästan lika många har mindre än fem km till affären. Alltså. Vi är så fruktansvärt långt ifrån att rädda mänskligheten. Vi agerar som att det inte finns någon morgondag. Som att det inte finns något att rädda.

Sen är det det här med gasledningen. Att vi fortsätter investera i det fossila samhället fast alla vid det här laget vet att vi inte har råd att släppa ut ett kg koldioxid till i atmosfären.

Detta med investeringar i fel riktning leder mig in på ett fikabordssamtal idag. I korridoren där jag jobbar finns en kvinna som jobbar med hållbara investeringar, bland annat gör hon utredningar och rådgivning åt nån av AP-fonderna om jag inte fattat fel. I alla fall, idag hade hon precis kommit hem från Kanada där hon varit på studiebesök för att titta på och lära mer om oljesand. Att höra henne berätta var så fruktansvärt nedslående. Delegationen som reste var ett gäng investerare, från tex svenska pensionsfonder (=vi alla), som träffade bolagen som investerar där. De fick träffa ministrar och så nån miljöorganisation (i en knapp timme av tre dagar). Ingen kritik, inget ifrågasättande av att detta kanske är helt fel. Att vi vet att fossilt är gårdagen och att detta är att satsa i helt fel riktning.

Hur är det möjligt? Vi har hur mycket forskning som helst som visar på att vi är på väg rätt åt helvete. Vi har haft en intensiv klimatdebatt i åtminstone tre år, ingen kan längre säga att man inte vet. Och ändå fortsätter allt precis som vanligt. Samhället fortsätter att investera i förbifarter och vägtunnlar, gasledningar och oljesand. Människorna kör bil till mataffären ett par km bort. Presidenter, stadsministrar och premiärministrar pratar och pratar, men gör ingenting.

Och här sitter jag, och försöker förtvivlat dra mitt strå till stacken. Till vilken jävla nytta då?

Hopplösheten lägger sin tunga filt över mig.

Och hur mycket jag än ruskar på mig så faller den inte av.

Klimatkontot

Nu har jag varit inne och testat Klimatkontot, IVLs nya klimatkalkylator. Den känns spontant mer genomarbetad än andra liknande initiativ. Problemet är att man alltid får så hemskt olika resultat.

Det var faktiskt en av anledningarna till att jag började med det här experimentet, att jag blev så frustrerad och missnöjd över alla dessa kalkylatorer som gav så olika svar.

Hamnade på 3,7 ton på Klimatkontot.
I IVL:s tidigare klimatkalkylator hamnade jag på 2,2 ton.
Hos WWF hamnar jag på 6,26 ton.
Hos Konsumentverket blev jag Acceptabel.
Hos Göteborgs Stad får jag 1,84 ton.

Ja, ni fattar. Spannet är så otroligt stort så för mig är sådana här kalkylatorer helt oanvändbara.

I mitt snabba överslag förra månaden hamnade jag på runt två ton för mina personliga utsläpp. En av förklaringarna till den högre siffran för Klimatkontot-beräkningen är att den inkluderar flygresor i tjänsten, vilket jag inte tagit med i mitt överslag.

Mina fortsatta utmaningar

I januari skrev jag också ett blogginlägg med det långa namnet "Vad jag gör och vad jag behöver bli bättre på". Tänkte återkomma till detta idag. Kände att jag behövde påminna mig själv om vad jag håller på med och stämma av hur jag sköter mig...

Och kolla om det finns några gömda mygg eller kameler någonstans.

I januari såg min lista på vad jag behöver bli bättre på ut så här:

• att dricka mindre té
• att duscha kortare/mer sällan
• att använda färre pappershanddukar (toaletten på jobbet...)
• att titta mindre på TV (mer av livskvalitetsskäl än av miljöskäl)
• att äta mer säsongsanpassat
• att slänga mindre mat
• att äta mindre fisk
• att hitta rutiner för hembeställning av mat för att slippa åka iväg och handla
• att inte tvätta kläder så ofta och rutinmässigt

Jag konstaterar att några punkter har jag med mer kunskap omvärderat, som till exempel den första där jag nog trodde att det var själva téet som var dåligt ur klimatsynpunkt. Men jag insåg snabbt att det var all mjölk jag hällde i som var boven, så nu har jag slutat med mjölken men dricker nog lika mycket té som tidigare. Fast det går faktiskt åt mindre téblad, jag dubbelbrygger oftare nu än vad jag gjorde tidigare. Och det funkar hur bra som helst.

Duscha kortare tränar jag fortfarande på. Det där är en vana som visade sig vara otroligt svår att bryta. För att inte tala om att duscha mer sällan. Har misslyckats totalt med denna punkt. Detsamma gäller pappershanddukarna på jobbet. Hade nån tanke att ta med en egen frottéhandduk dit, men det har inte blivit av.

Jag tror att jag tittar mindre på TV. Däremot blir det mer tid vid datorn. Så det går nog på ett ut.

Att äta mer säsongsanpassat är jag fortfarande dålig på. Det är svårt! Däremot är jag en hejare på att inte slänga mat. Tycker jag själv i alla fall. Tycker också att jag äter något mindre fisk nu än för ett år sen.

Att beställa hem mat var vi bra på i våras, men nu har vi inte kommit in i rutinen alls efter sommaren. På söndag är det i alla fall dags att beställa från Hedenborgs. Kanske ska vi också ge Matservice en ny chans under hösten.

Att inte tvätta kläder så ofta och rutinmässigt blir jag bättre och bättre på. Försöker byta om det första jag gör när jag kommer hem efter jobbet och hänga upp kläderna på galge istället för att bara slänga dem i en hög.

Blandat resultat alltså.

En "kamel" jag inte alls var medveten om (eller ville kännas vid) i början av året var mejeriprodukterna. Och vinet.

Så min lista på höstens utmaningar ser ut så här:

• att äta mindre mejeriprodukter
• att fortsätta arbeta för att Familjebostäder ska köpa in Bra Miljövalmärkt fjärrvärme
• att duscha kortare (det måste gå!)
• att äta mer säsongsanpassat och mindre fisk
• att dricka mindre öl och vin

Mat och klimat

Den här veckan har Naturskyddsföreningen sin traditionsenliga Miljövänliga vecka. I år är temat Mat och klimat och några av budskapen är:

• Ät mindre kött
• Släng inte mat
• Ät ekologiskt (och ska det vara kött så köp naturbeteskött)
  
• Ät säsongsanpassat
• Ät grova grönsaker
• Ät mindre ris
• Ta inte bilen till affären
  

Här finns en film som sammanfattar vad som är bra att tänka på.

Personligen kan jag tycka att Naturskyddsföreningen fegar ur lite, jag hade önskat en tuffare retorik. Det är klart att det är bra att göra varannan måltid vegetarisk, men nu pratar vi om en förening som utger sig för att vilja rädda världen och att då inte ta debatten om till exempel mejeriprodukternas klimatpåverkan är för mig underligt.

Själv utger jag mig ju för att vara hyfsat medveten och påläst, men att mejeriprodukterna står för så mycket som kanske 500 kg per år hade jag ingen aning om innan jag började det här experimentet.

Om man betänker att vi ska ner till kanske ungefär just 500 kg koldioxidutsläpp per person och år i en hållbar framtid så är det lätt att inse att det inte räcker att äta varannan vegetariskt. Bara genom att äta motsvarande ett kg brasilianskt nötkött i månaden kommer man upp i 500 kg.

Under det här året försöker jag byta ut en del av min fiskkonsumtion mot baljväxter, jag har slutat med mjölk i téet, och jag laddar för att sluta med osten på frukostmackan. Jag försöker ta hand om alla rester. Vi beställer hem en del mat, en del handlar vi på de lokala affärerna och nån gång ibland, kanske en gång i månaden, tar maken bilen till "stor-Coop". Jag försöker lära mig att tänka på att äta säsongsanpassat men tycker ofta att det är svårt.

Det är mycket att tänka på när det gäller maten, men det som är bra med det är att det finns någon liten åtgärd som passar alla!

Experimentet

Och hur går det egentligen med själva experimentet kan man ju fråga sig.

Min målsättning när jag startade det här experimentet vid nyår var att försöka ta reda på hur stora utsläpp mitt liv ger upphov till. Jag ville veta om det är möjligt att som vanlig medborgare själv fatta de beslut som krävs, nå en hållbar nivå på utsläppen och ändå leva ett gott liv. Och om det inte går, var är begränsningen och svårigheterna? Är det maten, uppvärmningen, resorna, prylarna?

Experimentet skulle enligt min ursprungliga tanke gå ut på att under 2009 undersöka om det är möjligt att leva på två ton koldioxid, vilket motsvarar ungefär en femtedel av utsläppen från en normal svensk. Med samma fördelning av de individuella och de offentliga utsläppen som idag så får jag för min privata konsumtion därmed släppa ut drygt ett och ett halvt ton koldioxid.

För att räkna på utsläppen tänkte jag använda mig av en rapport som redovisar koldioxidintensiteter från 319 varor och tjänster. Jag blev dock snabbt missnöjd med den som beräkningsunderlag, bland annat för att den fungerar enligt principen "ju dyrare vara desto mer koldioxid", vilket känns helt galet många gånger. Här köper man fint, ekologiskt, närproducerat och straffas då för det med att det ger högre koldioxidutsläpp än motsvarande billiga vara.

Den här känslan av otillfredsställelse har bidragit starkt till att mina högt ställda ambitioner med bland annat månadssammanställningar har runnit ut i sanden. Helt ärligt så insåg jag nog också rätt snabbt att det inte var möjligt för mig att komma ner till 1,5 ton. Eller kanske var jag bara inte beredd att göra de uppoffringar som skulle krävas?

Jag har i alla fall försökt mig på ett litet överslag så här drygt halvvägs in i experimentet.

• Mat, vin och "det där andra" man handlar i mataffären, grovt räknat 100 kg/månad: 1,2 ton
• El hemma, Bra Miljövalmärkt: 0 kg
• El kolonistugan: Vi är inte ännu uppe i 300 kWh för oss alla fyra: knappt 7 kg (kan det verkligen stämma?)
  
• Transporter: Svårt att uppskatta utan att plocka fram kvitton och räkningar från bilkooperativet. Kanske 200 mil? Fyra personer i bilen för det mesta. Medelstor bil släpper ut 160 g CO2/km: 80 kg?
• Konsumtion (soffa, brädor till staket, vattenkokare..) 500 kg?
• Uppvärmning hemma, har inte grävt färdigt i detta med fjärrvärmen ännu, gissar: 250 kg

Har jag glömt nåt viktigt?

Det skulle annars ge drygt två ton.

Och det skulle kunna pressas ytterligare genom att gå över till vegankost, sluta dricka alkohol, få Göteborg Energi att leverera Bra Miljövalmärkt fjärrvärme och att ytterligare minska konsumtionen. Bland annat.

Så visst tusan går det att göra saker!

Och kan jag så kan ni!

Lätt eller svårt?

Man kan välja att göra det lätt för sig. Eller så kan man välja att göra det svårt för sig. Och när det gäller mitt koldioxidexperiment är det nog bara att erkänna att jag gjort det svårt för mig. Extremt svårt.

Att idag år 2009 försöka komma ner till en hållbar nivå som de flesta strävar efter att vi ska uppnå framåt 2050 är nog faktiskt inte möjligt. Jo förresten, kanske om jag blir vegan och nykterist. Vilket inte kommer att ske.

På Naturskyddsföreningens rikskonferens i helgen var det en hel del klimatsnack och jag irriterade mig på att vissa bagatelliserar det här med att komma ner till en hållbar nivå. De får det att låta som något enkelt och mysigt. Jag som just nu är mitt i detta experiment och ser hur svårt det är tror inte att det blir så himla enkelt.

MEN. Det jag ser, med stor tydlighet är att det är mycket lätt att redan idag komma ner till det som är till exempel Naturskyddsföreningens mål till år 2020, det vill säga 40 procent minskning. Om vi utgår från Naturvårdsverkets siffror att vi idag släpper ut cirka tio ton koldioxid per person och år, så innebär en 40-procentig minskning ett mål på sex ton. Och det kan faktiskt ALLA nå, det är jag helt övertygad om.

Och det behöver inte ens innebära några stora uppoffringar.

Varför?

Väldigt mycket talar för att vi står på randen till en katastrof. De möjliga konsekvenserna av de antropogena växthusgasutsläppen går inte att föreställa sig. Än så länge har politikerna inte vågat fatta de beslut som krävs för att utsläppen ska minska snabbt och dramatiskt. Jag tror inte att vi har något val. Det går inte längre att vänta in att nån annan vem som helst, ska gå före och göra rätt saker. Vi är i det läget nu att alla måste agera. Jag vill kunna se mina barn i ögonen och säga att jag åtminstone försökte, att jag gjorde vad jag kunde.

Därför gör jag det här experimentet under 2009.

Jag har länge varit nyfiken på hur stora utsläpp mitt liv ger upphov till. Det vill jag ta reda på under detta året. De genomsnittliga utsläppen för en svensk är, beroende hur man räknar, cirka 6-10 ton koldioxid per år. Hur mycket mindre är mina utsläpp då jag inte äter kött, åker väldigt lite bil, köper Bra Miljövalsmärkt el osv?

Är det möjligt att som vanlig medborgare själv fatta de beslut som krävs, nå en hållbar nivå på utsläppen och ändå leva ett gott liv? Och om det inte går, var är begränsningen och svårigheterna? Är det maten, uppvärmningen, resorna, prylarna?

Nu börjar det

Under 2009 ska jag göra ett experiment. Förutom att försöka konsumera så koldioxidsnålt som möjligt ska jag också räkna på hur stora utsläpp mitt liv ger upphov till.

Jag vill ta reda på om det är möjligt att komma ner i en hållbar nivå på utsläppen.