Fredagsdepp

Det känns som att jag ofta hamnar här på fredagarna efter lite vin. Summerar veckan. Deppar ihop över dagens, veckans nederlag. Det har varit lite bättre ett tag, men den här veckan har, med undantag av Afrika, fan inte varit särskilt upplyftande.

Toppmötet mellan Obama och Reinfeldt. Spiken i kistan för ett vettigt klimatavtal i Köpenhamn.

En ny undersökning från Svensk handel som visar att 70 procent av svenskarna tar bilen när de handlar dagligvaror, trots att nästan lika många har mindre än fem km till affären. Alltså. Vi är så fruktansvärt långt ifrån att rädda mänskligheten. Vi agerar som att det inte finns någon morgondag. Som att det inte finns något att rädda.

Sen är det det här med gasledningen. Att vi fortsätter investera i det fossila samhället fast alla vid det här laget vet att vi inte har råd att släppa ut ett kg koldioxid till i atmosfären.

Detta med investeringar i fel riktning leder mig in på ett fikabordssamtal idag. I korridoren där jag jobbar finns en kvinna som jobbar med hållbara investeringar, bland annat gör hon utredningar och rådgivning åt nån av AP-fonderna om jag inte fattat fel. I alla fall, idag hade hon precis kommit hem från Kanada där hon varit på studiebesök för att titta på och lära mer om oljesand. Att höra henne berätta var så fruktansvärt nedslående. Delegationen som reste var ett gäng investerare, från tex svenska pensionsfonder (=vi alla), som träffade bolagen som investerar där. De fick träffa ministrar och så nån miljöorganisation (i en knapp timme av tre dagar). Ingen kritik, inget ifrågasättande av att detta kanske är helt fel. Att vi vet att fossilt är gårdagen och att detta är att satsa i helt fel riktning.

Hur är det möjligt? Vi har hur mycket forskning som helst som visar på att vi är på väg rätt åt helvete. Vi har haft en intensiv klimatdebatt i åtminstone tre år, ingen kan längre säga att man inte vet. Och ändå fortsätter allt precis som vanligt. Samhället fortsätter att investera i förbifarter och vägtunnlar, gasledningar och oljesand. Människorna kör bil till mataffären ett par km bort. Presidenter, stadsministrar och premiärministrar pratar och pratar, men gör ingenting.

Och här sitter jag, och försöker förtvivlat dra mitt strå till stacken. Till vilken jävla nytta då?

Hopplösheten lägger sin tunga filt över mig.

Och hur mycket jag än ruskar på mig så faller den inte av.