I dagens GP fanns en liten notis som berättade att varannan ung barnfamilj har för små marginaler i sin ekonomi för att klara bankens krav vid husköp. I vissa kommuner har bara två av 19 familjer tillräckligt hög inkomst för att klara ett villaköp.
Det jag inte förstår är varför det är så viktigt att bo i villa. Enligt notisen vill nio av tio barnfamiljer helst bo i småhus. Det är dyrt, man kan hamna i en situation där effekten av sjukdom eller arbetslöshet kan bli katastrofal, man binder upp en massa tid på att vårda huset som man annars kan använda till att umgås och vårda sina relationer, det kan bli tufft ekonomiskt att gå ner i arbetstid och dessutom är det en rejäl jämställdhetsfälla. Ovanpå detta så verkar det i princip vara omöjligt att klara sig i villa utan att äga minst en bil.
Ibland misstänker jag att önskan om att bo i villa i många fall mest handlar om att slippa gå emot normen. För visst är det så att det finns en förväntan många gånger att man "ska flytta till hus" så fort barnen kommer. Det hör liksom till och kanske inte alltid tänks igenom så ordentligt.
Vi har inte uteslutit att vi någon dag kommer att köpa hus. När barnen är för stora för att bo i samma rum kanske det kommer att vara lösningen för oss, men då är det också troligen över med deltidsjobb och tajt "hämta och lämna"-vardag. Tills dess hoppas jag att vi klarar att stå emot trycket från omgivningen.
Här är en annan som vågar bryta mot en norm. Och hur svårt det måste vara att bryta mot den normen kan jag inte ens föreställa mig. Tufft!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ja visst är det intressant med normer! Och det är så spännande att utmana dem.
SvaraRaderaJag hör ju själv till den gruppen du nämner sist i ditt inlägg. Jag inser att det är svårt för många att förstå beslutet att avstå från barn, speciellt för dem som har egna. Fast visst är det tänkvärt att det är vi, som avstår, som behöver förklara och motivera? Jag tänker att det borde vara tvärtom – att välja barn borde vara ett aktivt ”Ja tack”, där man inför sig själv har svar på varför man vill ha och längtar efter barn. Att man ställer frågan ”Varför?” istället för ”Varför inte?”
Nej, det är faktiskt inte så tufft och svårt att bryta mot normen. Inte så länge man själv är trygg i sitt beslut.
Och nej – vårt motiv att avstå från barn handlar inte om hållbarhet eller jordens överbefolkning. Det är bara en bonus. Precis som beslutet att bo i lägenhet i stan och avstå från kött inte heller är miljöval för min del, men det känns bra att man får en mer hållbar livsstil på köpet :-)
Normerna i samhället är starka. Men det finns ju också flera olika normer inom olika grupper. Och vi skapar ju normerna varje dag. Du är också en normskapare! Idag t.ex. var jag på Mariaplan och lämnade in ett par skor hos skomakaren, handlade lokalproducerad hudkräm i lilla lilla butiken, handlade ekomat och åt vego-lunch på kafé. Skomakaren var efter din inspiration! Och i den här omgivningen kände jag min inte alls udda och konstig. Utan helt vanlig :o)
SvaraRaderaRekommenderar två filmer förresten som jag sett idag: Collaps (ja ingen munter historia) och Capatalism - a love story. Om du inte redan sett dem.
Vi måste skapa våra egna normer för ett mer hållbart liv. Det finns inget alternativ.
Kram