Idag tog jag med mig min lunchlåda och cyklade ner till mitt förra jobb. Följde med de gamla arbetskamraterna över till lunchrummet och värmde maten i mikron. Precis som i gamla tider. Super-trevligt.
Jag är normalt sett usel på att hålla kontakten med personer som tillhör dåtiden i mitt liv, så detta var verkligen något att klappa mig själv på axeln för. En väldigt enkel sak men som betydde mycket. Både för mig och (hoppas jag) för dem jag hälsade på. Det är så lätt att tappa kontakten, men egentligen minst lika lätt att behålla den.
På väg tillbaka till jobbet skulle jag köpa en present till grannflickan som fyller år idag. Det blev en sommarklänning i eko-bomull. Det fanns en massa fint. Det var verkligen en utmaning att gå där och inte falla för nåt nytt fräscht till den egna vårgarderoben. Frestelserna finns överallt, det gäller att minimera tillfällena att utsätta sig för dem.
Samtidigt som jag lockas av allt det fina, mår jag ofta lite illa när jag är inne hos någon av de stora klädkedjorna. Medvetenheten om miljökonsekvenserna av bomullsodlingen, arbetsförhållandena för de som arbetar med odlingen och produktionen av plagget, kemikalierna som tyget dränks i osv. Och så allt detta överflöd, plagg efter plagg, modell efter modell i långa rader. Var är hållbarheten, måttfullheten?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar