Ikväll gjorde Idol-gänget en version av "We are the world". Jag kan inte höra den låten utan att få gåshud. Så också ikväll.
Funderar ibland på varför jag blev som jag blev. Var kom det här engagemanget ifrån?
Ikväll slog det mig att hela Live Aid-grejen kan vara en del av förklaringen. Jag var tio år då. Jag minns att svälten i Afrika berörde mig djupt och jag köpte både "Do they know it´s Christmas" och "We are the world". Jag såg stora delar av Live Aid-galan och imponerades av Bob Geldof och att han visade att en enda person kan göra skillnad.
Där nånstans föddes nog många saker. En insikt att jordens resurser är väldigt ojämnt fördelade, att det finns en inbyggd orättvisa i hela samhället. En övertygelse att det går att förändra, att alla människor är viktiga och kan bidra till ett bättre samhälle. Ett intresse för vad som händer på andra platser i världen och en känsla av solidaritet med de som har det svårt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
80-talet: Bättre än sitt rykte.
SvaraRaderaJag tycker det är trist att eftervärlden mest bara kommer att minnas min engagerade tonårstid som ett decennium av yuppies och satsa på dig själv. Det var långt ifrån så bekymmerslöst. Vi oroade oss för atomvapen och ozonhålet och demonstrerade mot rasism och hunger i Afrika. Fast Gud bevare mig för vilka frisyrer vi hade...