Jag har varit inne på några olika teman för dagens inlägg:
- När jag blir statsminister så...
- Kunskap suger
- Revenge of the glädjebudskap
- Redan i Rio
Så, here we go at "Revenge of the glädjebudskap". Och som vanligt har jag ingen aning om var det kommer att sluta.
Ingen har väl kunna undgå Volkswagens nya kampanj "The fun theory" med den pianospelande trappan och världens djupaste soptunna. Teorin för stunden, som Naturskyddsföreningens generalsekreterare Svante Axelsson för övrigt är tidernas kanske största anhängare av, är att det måste vara skoj och trevligt att vara miljöengagerad. Samhällets omställning till en mer hållbar framtid är mysig och oproblematisk. Det finns roliga, tekniska lösningar och gröna alternativ att ta till i varje situation.
Jag vet inte vad detta är ett tecken på. Kanske är det en reaktion på allt för mycket kris och elände. Eller så är det bara så att det är roligare med roligheter. Eller, om jag ska vara konspiratorisk, så handlar det om att villa bort oss. Få oss att glömma att det är allvar nu. Att det kommer att bli besvärligt, faktiskt vad vi än väljer.
Snacka om att vår generation sitter med Svarte Petter. Vi är den första generation nånsin som inte kommer att få det bättre än vår föräldrageneration. I själva verket har våra föräldrar skänkt oss ett sjunkande skepp. Medan de har smort sina krås har de grävt en jävligt djup grav åt sina barn och barnbarn.
Vi har två alternativ. Business-as-usual eller en snabb, total "deoljefiering" av hela samhället.
Det första leder med största sannolikhet till ett jordklot med riktigt usla förutsättningar för mänskligt liv på väldigt många platser, medan det andra alternativet innehåller en massa spännande utmaningar och nya lärdomar. Något vi människor ju bevisligen är ruggigt duktiga på.
Det känns som att vi inte har något reellt alternativ och det är väl här glädjebudskapet kommer in. Eller borde komma in. Business-as-usual är kris, krig och elände. Det hållbara samhället är spännande utmaningar och nya lösningar. Om du ser dig omkring så kan du nog inte se något som inte i något skede har kommit i kontakt med olja. Det är detta som är utmaningen. Nya lösningar för precis ALLT i samhället och det är vi, dagens och morgondagens vuxna som ska komma på de här nya lösningarna.
Shit, vad spännande! Vi är på väg in i en helt okänd framtid som vi alla har ansvar för och som vi gemensamt ska forma.
Det kan ju faktiskt bli hur kul som helst.
Otroligt skoj att se VWs reklamfilmer - mäktigt. Men jag tror inte att det kommer att fungera att bara visa lösningar och positiva budskap.
SvaraRaderaDet blir då en tävling i positiva budskap, varför skulle miljöbudskapet då vinna över härliga dykresor till Maldiverna, gästvänliga Thailand och blå laguner och vit sand?
Positiva budskap och framför allt positiv uppmärksamhet är oerhört kraftfullt. Kajsa Wahlström visar man i dagisexperimenten i Gävle lyckades få balanserade könsroller genom att ge positiv uppmärksamhet för det beteende man ville se och ingen uppmärksamhet för det beteende man inte vill ha. Positiv uppmärksamhet var nästan deras enda verktyg. Pojkarna började prata känslor, började samarbeta och vänta på sin tur när de fick bekräftelse för detta. Flickorna fick mer självförtroende, började tänka mer på sig själva, och började spela bollsporter när de fick uppmuntran för det.
http://www.dn.se/insidan/vuxnas-fordomar-fostrar-barn-in-i-konsroller-1.397570
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9125040049
Grundskolans lärare var förbluffade över dessa elever, tjejer som stod upp och tog för sig på ett helt annat sätt än som var vanligt. Och nöjda. Men ett par månader senare var de balanserade könsrollerna som bortblåsta och tillbaka var de traditionella segregerade rollerna. Varför? Lärarna hade inte agerat konsekvent, som dagispersonalen hade gjort. Dagispedagogerna hade monopol på uppmärksamhet till barnen.
Det är omöjligt att ändra på vanor i stora anonyma samhällen om man inte har monopol på bekräftelse. I små grupper är det lättare att kommunicera, komma överens och utöva social kontroll.
Positiva lösningsbudskap är verkningsfulla för människor med klimatångest, men är människor i gemen rädda för klimatförändringar? Jag tror inte det. Jag tror de flesta har fattat att det är moraliskt fel - för de tror att människor i syd drabbas, och "kommande generationer" - inte deras egna barn. Ingen vanlig människa jag pratar klimat med nämner risken för självförstärkande effekter, positiva återkopplingar när temperaturen når en viss nivå, att människan då kan tappa kontrollen över uppvärmningen när planeten kanske fortsätter värma upp sig själv. Ingen lyfter möjligheten att halva jordens befolkning kan stå utan vatten innan mina barn når pensionsåldern.
http://www.guardian.co.uk/environment/2009/sep/28/met-office-study-global-warming
Jag tror hot är nödvändiga, i korta doser. Människor behöver bli känslomässigt berörda av klimathotet. Sedan pratar vi bara lösningar. Men både hot och lösningar är nödvändigt i klimatdebatten. Mest lösningar och positiv uppmärksamhet från grannar, kollegor, släkt, arbetsgivare, myndigheter, politiker när man "gör rätt". Och man behöver bli känslomässigt berörd av klimathotet - det blir man om man har barn eller planerar att skaffa barn och läser om risken för konsekvenser i norra Europa av klimatförändringar. Sen glömmer man inte. Sen behöver man positiv uppmärksamhet.
Jag vet inte, men all denna plötsliga fokusering på rolighet har givit mig ett lyft. Men när jag tänker vidare på det här, så är det givetvis så att man måste vara målgruppsorienterad i all kommunikation. Och det är nog så, tror jag, att det finns en ganska stor grupp som gör vad som helst bara det är coolast eller roligast. Men det finns också en riktigt stor grupp som inte garvar. De vill inte garva. De kommer man behöva sparka, skrika, slå och dra i örat. Så vi kommer behöva lite av allt.
SvaraRadera