Nä, vi har nog inte kommit längre

I januari skrev jag ett blogginlägg med namnet Puh. Har vi inte kommit längre? Det föranleddes av en notis i tidningen Mersmak som berättade att 78 procent av svenskarna var villiga att sänka sin levnadsstandard för att bidra till en bättre miljö. Jag blev då så uppgiven av svaren på vad människor kan tänka sig att göra för miljöns skull; sopsortering, sluta köpa vatten på flaska, slänga mindre mat och byta till lågenergilampor, var några av svaren.

Varken då eller nu ser jag nån sänkt levnadsstandard i de svaren.

Nu var det dags igen. Läste häromdagen i det lokala medlemsbladet som följer med just Mersmak en sån där spalt där fyra personer tillfrågats om vad de gör för att påverka miljön på ett bra sätt. Jag satte nästan kvällstéet i halsen när jag såg att en kvinna svarade att hon undviker att köpa varor i dubbelförpackningar.

Mitt miljöengagemang startade på allvar i Trollhättan 1993 när jag tjatade in mig på en arbetsmarknadsåtgärd som var populär på den tiden, "Miljöinformatörer". Bland annat stod vi i de lokala mataffärerna och försökte prata med folk om vad som var bra miljöval. En av de saker som var "heta" på den tiden var just detta med dubbelförpackningar.

Det är nästan så att jag storknar när jag inser att detta tydligen fortfarande är ett problem. Dels för att det är rimligt att fråga sig vad producenterna har hållit på med de senaste 16 åren. Och dels för att jag blir så sorgsen över att det uppenbart finns konsumenter som stannat där. Som inte kommit vidare, insett att det finns andra, betydligt viktigare saker att ta tag i än dubbelförpackningar.

Så frågan är fortfarande högst giltig. Har vi inte kommit längre?

Vi har lååång väg att gå innan planeten är räddad.