fredag 6 november 2009

Fredagsdepp

Det känns som att jag ofta hamnar här på fredagarna efter lite vin. Summerar veckan. Deppar ihop över dagens, veckans nederlag. Det har varit lite bättre ett tag, men den här veckan har, med undantag av Afrika, fan inte varit särskilt upplyftande.

Toppmötet mellan Obama och Reinfeldt. Spiken i kistan för ett vettigt klimatavtal i Köpenhamn.

En ny undersökning från Svensk handel som visar att 70 procent av svenskarna tar bilen när de handlar dagligvaror, trots att nästan lika många har mindre än fem km till affären. Alltså. Vi är så fruktansvärt långt ifrån att rädda mänskligheten. Vi agerar som att det inte finns någon morgondag. Som att det inte finns något att rädda.

Sen är det det här med gasledningen. Att vi fortsätter investera i det fossila samhället fast alla vid det här laget vet att vi inte har råd att släppa ut ett kg koldioxid till i atmosfären.

Detta med investeringar i fel riktning leder mig in på ett fikabordssamtal idag. I korridoren där jag jobbar finns en kvinna som jobbar med hållbara investeringar, bland annat gör hon utredningar och rådgivning åt nån av AP-fonderna om jag inte fattat fel. I alla fall, idag hade hon precis kommit hem från Kanada där hon varit på studiebesök för att titta på och lära mer om oljesand. Att höra henne berätta var så fruktansvärt nedslående. Delegationen som reste var ett gäng investerare, från tex svenska pensionsfonder (=vi alla), som träffade bolagen som investerar där. De fick träffa ministrar och så nån miljöorganisation (i en knapp timme av tre dagar). Ingen kritik, inget ifrågasättande av att detta kanske är helt fel. Att vi vet att fossilt är gårdagen och att detta är att satsa i helt fel riktning.

Hur är det möjligt? Vi har hur mycket forskning som helst som visar på att vi är på väg rätt åt helvete. Vi har haft en intensiv klimatdebatt i åtminstone tre år, ingen kan längre säga att man inte vet. Och ändå fortsätter allt precis som vanligt. Samhället fortsätter att investera i förbifarter och vägtunnlar, gasledningar och oljesand. Människorna kör bil till mataffären ett par km bort. Presidenter, stadsministrar och premiärministrar pratar och pratar, men gör ingenting.

Och här sitter jag, och försöker förtvivlat dra mitt strå till stacken. Till vilken jävla nytta då?

Hopplösheten lägger sin tunga filt över mig.

Och hur mycket jag än ruskar på mig så faller den inte av.

8 kommentarer:

  1. Kom igen! Deppa kan man göra, men inte i längden. Bättre att bli förbannad.

    Men jag fattar vad du menar. Jag försöker skaka av mig att vi kommit in i de mörka tiderna, när min omgivning börjar boka in långcharterresorna "för jag måste komma bort". Senast igår hade en kollega bokat en Thailandsresa. Eftersom jag avstod från att utbrista i glädjeyttringar över det, så tillade han direkt till mig: Jag har klimatkompenserat! Skulle jag bli glad då eller?

    SvaraRadera
  2. Å, vad jag känner igen mig!

    Jag tänker ofta så. Nån gång i oktober hade jag också ett bloggutbrott över all skit.
    Då hade jag en flera veckor lång period med depp.

    Vad som faktist hjälpte mig att vända var förra veckan när jag var hemma och sjuk. Då satt jag och bloggsurfade ganska mycket och hittade bara fler och fler bloggar med miljötema och folk som kämpar och verkligen bryr sig.
    Du är inte alldeles ensam.
    Vi är fler!

    SvaraRadera
  3. Ilskan befruktar förtvivlans blomma och alstrar fröet till insikt. Den gror till beslut som bär frukt i handling.
    Varje miljömedveten människa som inspirerar andra blir som ringar på vattnet. Så ta dig tid att smaka din förtvivlan och ilska.

    SvaraRadera
  4. Karin: Jag är usel på att vara förbannad. Eller rättare sagt så går jag nog jämt omkring förbannad men jag är usel på att konstruktivt genom ilska påverka andra människor.

    Ekomuppen: Helt rätt, vi är många. Och låt oss hoppas att vi snabbt kan bli så många att vi kan göra skillnad även bland dem som sitter på pengarna.

    Ivan: Fint skrivet. Tack för de orden.

    SvaraRadera
  5. Bloggosfärsklacken sitter på läktarn när Lotta ligger i försvar och underläge och ropar: Kom igen Lotta, kom igen! Klapp-klapp-klapp Kom igen Lotta, Kom igen! Klapp-klapp-klapp...

    SvaraRadera
  6. Idag är jag glad! Jag har varit på ett nystartat klimatnätverk som har peppat, och laddat, och planerat i dagarna tre! Vi har sjungit och dansat och haft skoj. Ätit god vegetarisk mat med nya spännande kryddor. Snackat och skvallrat, men framför allt planerat.

    Jo, det är läskigt. Vi hörde att förhandlarna alla har ett modellverktyg, C-Roads, som visar att dagens förhandlingsbud kommer att ge en temperaturökning på 4°. Detta känner förhandlarna till. Ändå höjer de inte buden. Det är väldigt obehagligt. Men de lever ju i en demokrati - och väntar på politikerna. Politikerna behöver inte höja buden, väljarna har ju inte detta verkyg... Väljarna vet inte att dagens bud gör jorden obeboelig före barnbarnen når pensionsålder.

    Men oroa er inte. Vi ska tala om det. Men framför allt visa på lösningar och minska utsläppen och gå ihop i stora grupper som tillsammans följer med strömmen - och minskar vår klimatpåverkan och kontaktar varenda politiker i landet flera gånger om.

    Bästa sättet att dämpa sin klimatångest är att engagera sig.

    Ooooh! It's hot in here!
    There's too much carbon in the atmosphere.
    I said,
    Ooooh! It's hot in here!
    There's too much carbon in the atmosphere.

    Take action, take action,
    And get some satisfaction!
    Take action, take action,
    And get some satisfaction!

    http://www.youtube.com/watch?v=DYjcyrM25Yk&feature=related

    SvaraRadera
  7. Johan: Tack för de hejaklacksropen.

    Jonas: Jag gissar att du försöker säga att jag skulle varit där ;-). Kul att du är peppad och glad.

    SvaraRadera
  8. Nej Lotta, Jag menade bara att det är tungt att ta del av de tunga budskapen via massmedia. Och att det inte hjälper att sitta och bli nedstämd. Utan att vi som vill minska klimatpåverkan snabbt behöver söka gemenskap och organisera oss. Var och i vilka grupper spelar mindre roll.

    Det är viktigt att göra något konkret och säga ifrån. Som du gör med bloggen, demonstration och flash mob. Det är jätteviktigt!

    96% av svenskarna tycker det är mycket eller ganska viktigt att vi i Sverige sätter in åtgärder mot klimatförändringen. Ändå händer det nästan inget. Hur gör vi för att bättre synliggöra den tysta majoriteten?

    SvaraRadera