När jag inledde det här experimentet var tanken att det inte skulle ta så mycket tid. Att spara kvitton och räkna ihop utsläppen en gång per månad är inte heller mer än jag enkelt fixar. Det kan jag göra när barnen (och maken) somnat på kvällarna.
Men att bara räkna kvitton räcker inte längre, det inser jag redan. Jag måste också ringa lite samtal och skriva några mejl. För att ta reda på mer, ställa frågor, förstå bättre. Hitta vägar att nå en hållbarare nivå på mina utsläpp.
Frågan är bara var jag ska ta tiden till detta. Är jag hemma på dagtid är även barnen hemma och då är det svårt att ringa viktiga samtal.
Känner mig otillräcklig och otillfreds med min insats. Gissar att fler som vill bidra till att rädda världen har liknande känslor ibland.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Känner igen det allt för väl. Med tre barn och 24 timmar på dygnet är man helt klart vingklippt. Man vill mer än man kan.
SvaraRadera/En som testar samma sak under 2009.
Jag vet också hur det känns, jag känner hela tiden att jag borde göra mer. Jag tycker i alla fall att du är jätteduktig!
SvaraRaderaJag upplever att det är svårt även utan barn... Miljöutmaningen handlar om att ta små steg mot en hållbar livsstil och började som en överenskommelse med en god vän om att göra en förbättring i veckan. Det är en stor utmaning som går så där... Det är nog så svårt att blogga om ett par gånger i veckan... Keep up the good work! Jag ska länka till dig nu!
SvaraRadera