Idag var jag på ett lunchseminarium och hamnade bredvid en kille jag känner lite sådär ytligt. Vi brukar springa på varandra nån gång per år, antingen i ett miljörelaterat sammanhang eller bara på spårvagnen. Han jobbar med kreativitet och har en helt annan hjärna än vad jag har. Han tänker helt enkelt från en helt annan vinkel. Bland annat därför är det alltid roligt att träffa honom.
Nåja, idag började vi prata om att det hållbara samhället, det vi vill komma till, där borta i den avlägsna framtiden, behöver visualiseras. Att om inte människor vet hur det ser ut där framme så kommer vi aldrig att få med dem på tåget. Eller rättare sagt, han pratade om det. Vikten av gemensamma (positiva) målbilder.
Och han har säkert rätt. Det är bara det att det där har jag hört sen jag började hålla på med miljöfrågor, runt 1994. Det där uttjatade Alice i underlandet-citatet att om man inte vet var man ska så vet man inte heller vilken väg man ska välja.
Och det står mig så vansinnigt upp i halsen. För det innebär att vi kan fortsätta prata i 15 år till, och försöka hitta den gemensamma bilden av hur det hållbara samhället ser ut, och vilken väg vi ska välja för att nå dit. Utan att börja röra oss ur fläcken.
Jag har ingen lust. Jag vill inte prata mer. Vi har pratat tillräckligt. Tycker jag. Det är ta mig fan dags att kavla upp ärmarna och börja arbeta.
Vi vet ju vad som behöver göras. Då är det ju bara att göra det.
Ska det vara så jävla svårt?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar