Just nu är det något av en husköparboom bland mina närmaste. Det är husvisningar, budgivning och hemnet mest hela dagarna. Otroligt vad lätt det är att ryckas med. Finner mig själv bläddrandes i bostadsbilagan, scannar över sidorna efter intressanta objekt.
Men vi ska ju inte flytta får jag påminna mig själv. Jag är egentligen inte alls sugen på att bo i hus med allt arbete det medför sig och osäkra (höga!) kostnader. Vi bor ju så bra som man kan göra. Litet (=klimatsmart), billigt och med världens bästa grannar. Dessutom nära kolonin, nära spårvagn, cykelavstånd till jobb, dagis och skola. Nära vänner och föräldrar.
Jag undrar om det handlar om förväntningar. De man ibland känner att omgivningen har på en och de man kanske själv har vuxit upp med. Är man vuxen, gift och har barn så "ska" man bo i hus och ha (minst) en bil. Vissa dagar är det svårt att vara en sådan som bryter mot normer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
känner igen det där. Många som nyss har köpt eller letar efter hus. Jag har inte varit någon husmänniska, har alltid bott i lägenhet tidigare. Nu blev det hus för att det fins inga lägenheter här i byarna. Men visst är det lätt och ofta även billigare, och säkrare att bo i lägenhet än att bo i hus. Ni ha ju er koloni. Hus + stuga känns ganska onödigt. Lägenhet + stuga eller kolonilott däremot tycker jag är ett bra alternativ.
SvaraRaderaFörväntningar är intressanta...Det sägs att förväntningar är sådant som människor börjar tillämpa har när de inte själva når upp till sina egna satta mål.
SvaraRaderaI min egen mening så har jag de senaste åren helt och hållet bortsett från andras förväntningar på vad jag ska företa mig eller hur jag ska vara. Det spelar ju ingen roll vad andra tycker jag ska göra, bara vad jag själv känner att jag vill företa mig;)
Lita på magkänslan, det är ju du som ska gå i dina skor.
/ Fr. A