Så var det igång igen. Eländesrapporteringen. Den har säkert funnits där hela tiden medan min hjärna varit på en annan våglängd, men det är bara inte möjligt att ignorera de senaste dagarnas sorgliga nyheter.
Alliansen slår på stora trumman och lovar dyrt och heligt att om de vinner valet så kommer Förbifart Stockholm att byggas. Och jag hoppas att det var dödsstöten för Alliansen. Förbifart Stockholm är en så korkad satsning att man baxnar. Förbifart Stockholm kommer, oavsett vad regeringen nu säger, att omöjliggöra välbehövliga satsningar på cykel och spår för lång tid framåt. Vi ser det redan idag, den Partihallsförbindelse som byggs i Göteborg just nu för att knyta ihop fyra stora vägar kostar bara en bråkdel av vad Förbifarten väntas kosta. Men ändå får Vägverksregioner i hela landet höra att det inte finns pengar till viktiga regionala satsningar för att Partihallsförbindelsen sväljer alla pengar.
Förbifart Stockholm är ett gigantiskt steg i fel riktning. Den leder till mer trafik och därmed mer koldioxidutsläpp. När vi är i ett akut läge. Planeten klarar inte mer. Så otroligt korkat.
Det man kunde hoppas nu var ju att de rödgröna skulle vara smarta och gå ut med motdraget, att om de vinner så lovar de att Förbifarten inte kommer att byggas. Hittills verkar de inte riktigt veta vilken fot de ska stå på.
Jag hoppas alla hjälper dem att bestämma sig för det enda rätta.
Enklaste sättet är att skriva på Miljöförbundet Jordens Vänners e-postaktion som uppmanar S, V och MP att säga nej till Förbifarten. Om tillräckligt många skriver på kanske de vågar kontra med det vallöftet! Det vore väl nåt det?
Visar inlägg med etikett koldioxid. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett koldioxid. Visa alla inlägg
tisdag 30 mars 2010
torsdag 11 februari 2010
Tankar om klimatmärkning och Carbon Footprints
Det regnar i Tokyo och är någon sorts allmän helgdag vilket innebär att vi blev utkastade från puben redan före klockan nio. Så nu sitter jag på hotellrummet och väntar på att det ska bli dags att gå och sova. Eftersom jag är här för att arbeta med en kommande internationell standard om Carbon Footprints of Products tänkte jag passa på att dela med mig lite av mina tankar på området. Så som jag tänker just nu.
Inledningsvis kan det vara bra att veta att min tolkning är att klimatmärkning och Carbon Footprints är två helt olika saker. Jag tänker att en klimatmärkning kan hjälpa oss konsumenter att välja en produkt som är något bättre för klimatet än en annan motsvarande produkt inom samma kategori. Någon oberoende organisation har satt upp ett antal kriterier eller kanske ett gränsvärde och de produkter som visar sig klara kraven kan bli märkta. Alltså, på samma sätt som Bra Miljöval och KRAV fungerar idag. Köper jag i framtiden en klimatmärkt bokhylla så skulle jag kunna känna mig säker på att denna oberoende organisation har satt upp något eller några relevanta kriterier för bokhyllors klimatpåverkan och att just denna har klarat dessa kriterier.
Men jag vet inte om bokhyllan i ett livscykelperspektiv ger upphov till 5, 50 eller 500 kg koldioxidekvivalenter.
Ett Carbon Footprint å andra sidan säger ingenting om att en viss produkt klarar några uppsatta kriterier. Egentligen säger det inte heller att en viss produkt är bättre än en annan, men det återkommer jag till lite senare. Vitsen med ett Carbon Footprint är att det kan ge en vägledning kring hur stora växthusgasutsläpp en viss produkt ger upphov till, i ett livscykelperspektiv. Om tillverkaren av min bokhylla genomfört en studie för att ta reda på vilket Carbon Footprint denna hylla har, så skulle jag kunna få veta om det handlar om 5, 50 eller 500 kg koldioxidekvivalenter. Ett väl utbyggt system med Carbon Footprints skulle alltså kunna hjälpa sådana som mig att hålla koll på sina koldioxidutsläpp. På ett ungefär.
Kanske väljer jag att inte köpa bokhyllan om "fotavtrycket" är 500 kg.
Problemet är att vid framtagande av ett Carbon Footprint är det ingen utomstående inblandad, så vi konsumenter är i det fallet helt i händerna på industrin och deras vilja att vara ärliga och ge oss rätt uppgifter. Och alla som någon gång stött på en livscykelanalys kan intyga att svaret på analysen många gånger blir "det beror på". Resultatet är helt enkelt beroende av vilka olika avgränsningar i tid och rum som gjorts och vilka scenarios som ligger bakom vad gäller användnings- och avfallsfaserna, bland annat. Detta innebär att ett Carbon Footprint för en och samma bokhylla skulle kunna bli både 5, 50 eller 500 kg beroende på hur det görs. Och det innebär i sin tur att en hylla med "50 kg" som står bredvid en med "5 kg" inte nödvändigtvis behöver vara sämre, bara att man räknat på ett annat sätt. Med ett sådant system tappar det här med Carbon Footprints hela sitt existensberättigande enligt mig. Om det nu ändå ska finnas siffror för produkterna så måste det ju vara för att de ska kunna hjälpa mig att göra något klokare val, jag vill kunna köpa den med "5 kg" med gott samvete. Jag vill kunna jämföra motsvarande produkter med varandra.
Det logiska för att komma tillrätta med detta är att på något sätt bestämma att alla som gör Carbon Footprints för bokhyllor gör på samma sätt; att de använder samma avgränsningar i tid och rum och samma scenarios för användnings- och avfallsfaserna osv. Detta skulle man lätt kunna lösa genom att bestämma att alla Carbon Footprints beräknas med hjälp av en uppsättning regler eller riktlinjer som branschen gemensamt bestämmer för just deras produktkategori.
Med ett sådant system ser jag att det kan finnas ett existensberättigande för Carbon Footprints, men frågan är om vi hamnar där till slut. Mycket arbete återstår. Självklart behövs det också att alla de företag som idag är pådrivande för Carbon Footprints känner att konsumenterna ställer höga krav på en kommande standard. Att det till exempel ska vara möjligt att jämföra olika Carbon Footprints med varandra. Och att det ska vara lätt att förstå vad som ligger bakom de olika beräkningarna; vilken sorts el som använts kan till exempel vara relevant, då ett sätt att minska en produkts Carbon Footprint kan vara att gå över till kärnkraftsel.
Det finns, utöver det jag skrivit ovan, en massa generell kritik mot klimatmärkningar och Carbon Footprints. En av de vanligaste är att enfrågemärkningar är allmänt dåligt, för att risken finns att ensidig fokusering på till exempel klimat gör att företagen optimerar sina produkter för att minska klimatpåverkan men istället försämrar på något annat miljöområde. Den risken finns helt klart. Jag tror dock att det kan vara så att klimatfrågan kan vara en ingång till hållbarhetsfrågorna för många som tidigare inte varit så intresserade. Om man sätter sig in i klimatfrågan så inser man snabbt att allt hänger ihop, att vi måste minska konsumtionen generellt och att det finns en massa andra miljöproblem som också är viktiga. Då kanske man kan hålla koll på sådana suboptimeringar.
Inledningsvis kan det vara bra att veta att min tolkning är att klimatmärkning och Carbon Footprints är två helt olika saker. Jag tänker att en klimatmärkning kan hjälpa oss konsumenter att välja en produkt som är något bättre för klimatet än en annan motsvarande produkt inom samma kategori. Någon oberoende organisation har satt upp ett antal kriterier eller kanske ett gränsvärde och de produkter som visar sig klara kraven kan bli märkta. Alltså, på samma sätt som Bra Miljöval och KRAV fungerar idag. Köper jag i framtiden en klimatmärkt bokhylla så skulle jag kunna känna mig säker på att denna oberoende organisation har satt upp något eller några relevanta kriterier för bokhyllors klimatpåverkan och att just denna har klarat dessa kriterier.
Men jag vet inte om bokhyllan i ett livscykelperspektiv ger upphov till 5, 50 eller 500 kg koldioxidekvivalenter.
Ett Carbon Footprint å andra sidan säger ingenting om att en viss produkt klarar några uppsatta kriterier. Egentligen säger det inte heller att en viss produkt är bättre än en annan, men det återkommer jag till lite senare. Vitsen med ett Carbon Footprint är att det kan ge en vägledning kring hur stora växthusgasutsläpp en viss produkt ger upphov till, i ett livscykelperspektiv. Om tillverkaren av min bokhylla genomfört en studie för att ta reda på vilket Carbon Footprint denna hylla har, så skulle jag kunna få veta om det handlar om 5, 50 eller 500 kg koldioxidekvivalenter. Ett väl utbyggt system med Carbon Footprints skulle alltså kunna hjälpa sådana som mig att hålla koll på sina koldioxidutsläpp. På ett ungefär.
Kanske väljer jag att inte köpa bokhyllan om "fotavtrycket" är 500 kg.
Problemet är att vid framtagande av ett Carbon Footprint är det ingen utomstående inblandad, så vi konsumenter är i det fallet helt i händerna på industrin och deras vilja att vara ärliga och ge oss rätt uppgifter. Och alla som någon gång stött på en livscykelanalys kan intyga att svaret på analysen många gånger blir "det beror på". Resultatet är helt enkelt beroende av vilka olika avgränsningar i tid och rum som gjorts och vilka scenarios som ligger bakom vad gäller användnings- och avfallsfaserna, bland annat. Detta innebär att ett Carbon Footprint för en och samma bokhylla skulle kunna bli både 5, 50 eller 500 kg beroende på hur det görs. Och det innebär i sin tur att en hylla med "50 kg" som står bredvid en med "5 kg" inte nödvändigtvis behöver vara sämre, bara att man räknat på ett annat sätt. Med ett sådant system tappar det här med Carbon Footprints hela sitt existensberättigande enligt mig. Om det nu ändå ska finnas siffror för produkterna så måste det ju vara för att de ska kunna hjälpa mig att göra något klokare val, jag vill kunna köpa den med "5 kg" med gott samvete. Jag vill kunna jämföra motsvarande produkter med varandra.
Det logiska för att komma tillrätta med detta är att på något sätt bestämma att alla som gör Carbon Footprints för bokhyllor gör på samma sätt; att de använder samma avgränsningar i tid och rum och samma scenarios för användnings- och avfallsfaserna osv. Detta skulle man lätt kunna lösa genom att bestämma att alla Carbon Footprints beräknas med hjälp av en uppsättning regler eller riktlinjer som branschen gemensamt bestämmer för just deras produktkategori.
Med ett sådant system ser jag att det kan finnas ett existensberättigande för Carbon Footprints, men frågan är om vi hamnar där till slut. Mycket arbete återstår. Självklart behövs det också att alla de företag som idag är pådrivande för Carbon Footprints känner att konsumenterna ställer höga krav på en kommande standard. Att det till exempel ska vara möjligt att jämföra olika Carbon Footprints med varandra. Och att det ska vara lätt att förstå vad som ligger bakom de olika beräkningarna; vilken sorts el som använts kan till exempel vara relevant, då ett sätt att minska en produkts Carbon Footprint kan vara att gå över till kärnkraftsel.
Det finns, utöver det jag skrivit ovan, en massa generell kritik mot klimatmärkningar och Carbon Footprints. En av de vanligaste är att enfrågemärkningar är allmänt dåligt, för att risken finns att ensidig fokusering på till exempel klimat gör att företagen optimerar sina produkter för att minska klimatpåverkan men istället försämrar på något annat miljöområde. Den risken finns helt klart. Jag tror dock att det kan vara så att klimatfrågan kan vara en ingång till hållbarhetsfrågorna för många som tidigare inte varit så intresserade. Om man sätter sig in i klimatfrågan så inser man snabbt att allt hänger ihop, att vi måste minska konsumtionen generellt och att det finns en massa andra miljöproblem som också är viktiga. Då kanske man kan hålla koll på sådana suboptimeringar.
Kommentera gärna detta, för jag är mycket nyfiken på att läsa vad ni tycker om klimatmärkningar och Carbon Footprints.
torsdag 7 januari 2010
Höghastighetståg
DN publicerar idag en debattartikel med rubriken "Dumdristigt av politikerna verka för höghastighetståg" av Per Kågeson. Den rekommenderas varmt.
Jag har själv inte läst den statliga utredning om utbyggnad av hastighetståg som gjorts och som debattartikeln ifrågasätter så jag kan inte kommentera några detaljer.
Kågeson sätter i alla fall fingret på några viktiga principiella frågor. Bland annat vad egentligen syftet med en höghastighetsutbyggnad i Sverige skulle vara. Detta verkar vara högst oklart och en gissning är att det nog varierar beroende på vem man frågar. Om man inte vet vilka problem man vill lösa är det rätt svårt att överhuvudtaget diskutera om en utbyggnad är bra eller dålig. De tänkbara motiv som Kågeson lyfter är att lösa kapacitetsbrist, möjliggöra kortare restider, minska koldioxidutsläppen eller att möjliggöra regionförstoring. Jag har dock personligen svårt att förstå på vilket sätt kapacitetsbrist och kortare restider egentligen inte också är ett uttryck för önskan om regionförstoring.
Så då har vi alltså två möjliga anledningar att bygga för höghastighetståg i Sverige. Möjliggöra större arbetsmarknadsregioner och minska koldioxidutsläppen.
När det gäller att minska koldioxidutsläppen är min uppfattning att det går att göra både billigare och enklare genom andra åtgärder, till exempel kraftigt höjd koldioxidskatt och förändrade regler för reseavdrag.
Ett annat sätt att minska koldioxidutsläppen från transportsektorn är att helt enkelt frångå denna eviga strävan efter regionförstoring. Kanske är det inte den typen av samhälle vi ska ha i en "low carbon future"?* Den dagen den billiga olja som idag smörjer samhället tar slut kommer vi att behöva ifrågasätta alla våra normer. Kanske ska vi bygga små hållbara samhällen som inte bygger på så vansinnigt mycket transporterande av varor och tjänster?
Men den diskussionen, om vilket samhälle vi vill ha i framtiden, den passar liksom inte in någonstans.
Till vidare behåller jag i alla fall min skeptiska inställning till höghastighetståg.
*Lågkolsframtid - det går ju bara inte att säga.
Jag har själv inte läst den statliga utredning om utbyggnad av hastighetståg som gjorts och som debattartikeln ifrågasätter så jag kan inte kommentera några detaljer.
Kågeson sätter i alla fall fingret på några viktiga principiella frågor. Bland annat vad egentligen syftet med en höghastighetsutbyggnad i Sverige skulle vara. Detta verkar vara högst oklart och en gissning är att det nog varierar beroende på vem man frågar. Om man inte vet vilka problem man vill lösa är det rätt svårt att överhuvudtaget diskutera om en utbyggnad är bra eller dålig. De tänkbara motiv som Kågeson lyfter är att lösa kapacitetsbrist, möjliggöra kortare restider, minska koldioxidutsläppen eller att möjliggöra regionförstoring. Jag har dock personligen svårt att förstå på vilket sätt kapacitetsbrist och kortare restider egentligen inte också är ett uttryck för önskan om regionförstoring.
Så då har vi alltså två möjliga anledningar att bygga för höghastighetståg i Sverige. Möjliggöra större arbetsmarknadsregioner och minska koldioxidutsläppen.
När det gäller att minska koldioxidutsläppen är min uppfattning att det går att göra både billigare och enklare genom andra åtgärder, till exempel kraftigt höjd koldioxidskatt och förändrade regler för reseavdrag.
Ett annat sätt att minska koldioxidutsläppen från transportsektorn är att helt enkelt frångå denna eviga strävan efter regionförstoring. Kanske är det inte den typen av samhälle vi ska ha i en "low carbon future"?* Den dagen den billiga olja som idag smörjer samhället tar slut kommer vi att behöva ifrågasätta alla våra normer. Kanske ska vi bygga små hållbara samhällen som inte bygger på så vansinnigt mycket transporterande av varor och tjänster?
Men den diskussionen, om vilket samhälle vi vill ha i framtiden, den passar liksom inte in någonstans.
Till vidare behåller jag i alla fall min skeptiska inställning till höghastighetståg.
*Lågkolsframtid - det går ju bara inte att säga.
onsdag 9 december 2009
Mållös
Försökte gå och lägga mig att sova efter att ha tittat på programmet. Men det var ju dömt att misslyckas. Såklart.
För visst blev jag både arg och upprörd. Men även ganska uppgiven. Att höra ledande politiker, främst Hallengren och Carlgren, ha mage att så öppet avfärda landets bästa transportforskare och representanter från den statliga myndighet som varje dag funderar över hur vi ska nå transportsektorns miljömål var deprimerande. "Jag delar inte deras uppfattning".
Ursäkta, men den uppfattning du har då, vad baserar du den på?
Programmet gav en mycket bra genomgång av problematiken med bilismens miljöproblem. Ändå var det flera aspekter som inte alls kom upp; buller, den otrygga stadsmiljö bilarna ger upphov till, utsläpp av andra lokala luftföroreningar och att bilarna tar upp oproportionerligt stor plats i våra städer för att nämna några. Situationen är alltså ännu värre än vad programmet visar. Och dessa aspekter struntar Andreas Carlgren totalt i.
Många tankar virvlar förbi. Som det här med Carlgrens totala omsvängning. Efter att hela sitt politiska liv i princip kämpat mot bilar och vägar så har han de senaste två åren verkligen gjort en resa och det är inte utan att jag undrar hur han mår egentligen. Vad gör det med en människa att så totalt bryta mot sina värderingar och vad är det som får en att göra det?
Tror han verkligen själv på det han säger? Som till exempel att Förbifart Stockholm (som ska stå klar år 2020) byggs för en tid när bilarna som kommer att rulla på den vägen drivs med el och biobränslen. Vad har han för belägg för det? Han har inte stöd hos Vägverket. Inte hos transportforskarna. Inte ens hos branschen som säger att fortfarande 2030 kommer elbilarna bara att stå för 5-10% av flottan och att vi absolut kommer att ha kvar bensin- och dieselbilar då. Och även om vi skulle få ett stort genomslag för elbilar och elhybrider så är vi långt ifrån att kunna kalla dessa klimatneutrala så länge Europas elförsörjning vilar på kolets axlar (vilket vi ju kan tacka Vattenfall för).
Ändå vidhåller Andreas Carlgren att "Det är bra om trafiken ökar, den måste öka".
Det är pinsamt, sorgligt och inget annat än en skandal.
Ovanpå denna övertro på att vi snart har en fossilfri fordonsflotta som löser alla våra problem lägger vi så ett paket på 200 miljarder kronor i infrastrukturinvesteringar. Dina och mina skattepengar kära vänner. Som skulle kunnat gå till skola, vård, kollektivtrafik eller så mycket cykelbanor att vi kunnat tapetsera hela landet med dem. Nä, istället öronmärks pengarna för vägar och konsekvensbedömningen säger att koldioxidutsläppen efter genomförd plan kommer att minska med en promille. En promille! Skandalöst dåligt. Dessutom visar det sig i nästa sekund vara en grov överskattning då bedömningen bygger på införandet av en mängd styrmedel som sittande regering redan slängt i papperskorgen. Så istället för att få en promilles minskning kommer vi att få en rejäl ökning av koldioxidutsläppen från transportsektorn.
Hur är det tänkt att vi ska klara våra miljömål? Är det någon som tänkt överhuvudtaget?
Vår regering har i mina ögon tappat allt existensberättigande. De är ett jävla skämt och det är så fruktansvärt pinsamt att vi är ordförandeland i EU just nu och att statsministern och miljöministern åker runt och skryter om hur bra vi är i Sverige.
För visst blev jag både arg och upprörd. Men även ganska uppgiven. Att höra ledande politiker, främst Hallengren och Carlgren, ha mage att så öppet avfärda landets bästa transportforskare och representanter från den statliga myndighet som varje dag funderar över hur vi ska nå transportsektorns miljömål var deprimerande. "Jag delar inte deras uppfattning".
Ursäkta, men den uppfattning du har då, vad baserar du den på?
Programmet gav en mycket bra genomgång av problematiken med bilismens miljöproblem. Ändå var det flera aspekter som inte alls kom upp; buller, den otrygga stadsmiljö bilarna ger upphov till, utsläpp av andra lokala luftföroreningar och att bilarna tar upp oproportionerligt stor plats i våra städer för att nämna några. Situationen är alltså ännu värre än vad programmet visar. Och dessa aspekter struntar Andreas Carlgren totalt i.
Många tankar virvlar förbi. Som det här med Carlgrens totala omsvängning. Efter att hela sitt politiska liv i princip kämpat mot bilar och vägar så har han de senaste två åren verkligen gjort en resa och det är inte utan att jag undrar hur han mår egentligen. Vad gör det med en människa att så totalt bryta mot sina värderingar och vad är det som får en att göra det?
Tror han verkligen själv på det han säger? Som till exempel att Förbifart Stockholm (som ska stå klar år 2020) byggs för en tid när bilarna som kommer att rulla på den vägen drivs med el och biobränslen. Vad har han för belägg för det? Han har inte stöd hos Vägverket. Inte hos transportforskarna. Inte ens hos branschen som säger att fortfarande 2030 kommer elbilarna bara att stå för 5-10% av flottan och att vi absolut kommer att ha kvar bensin- och dieselbilar då. Och även om vi skulle få ett stort genomslag för elbilar och elhybrider så är vi långt ifrån att kunna kalla dessa klimatneutrala så länge Europas elförsörjning vilar på kolets axlar (vilket vi ju kan tacka Vattenfall för).
Ändå vidhåller Andreas Carlgren att "Det är bra om trafiken ökar, den måste öka".
Det är pinsamt, sorgligt och inget annat än en skandal.
Ovanpå denna övertro på att vi snart har en fossilfri fordonsflotta som löser alla våra problem lägger vi så ett paket på 200 miljarder kronor i infrastrukturinvesteringar. Dina och mina skattepengar kära vänner. Som skulle kunnat gå till skola, vård, kollektivtrafik eller så mycket cykelbanor att vi kunnat tapetsera hela landet med dem. Nä, istället öronmärks pengarna för vägar och konsekvensbedömningen säger att koldioxidutsläppen efter genomförd plan kommer att minska med en promille. En promille! Skandalöst dåligt. Dessutom visar det sig i nästa sekund vara en grov överskattning då bedömningen bygger på införandet av en mängd styrmedel som sittande regering redan slängt i papperskorgen. Så istället för att få en promilles minskning kommer vi att få en rejäl ökning av koldioxidutsläppen från transportsektorn.
Hur är det tänkt att vi ska klara våra miljömål? Är det någon som tänkt överhuvudtaget?
Vår regering har i mina ögon tappat allt existensberättigande. De är ett jävla skämt och det är så fruktansvärt pinsamt att vi är ordförandeland i EU just nu och att statsministern och miljöministern åker runt och skryter om hur bra vi är i Sverige.
måndag 7 december 2009
Kilometerskatt istället för registreringsskatt
I Nederländerna är de nu på väg att införa ett nytt styrmedel för att minska miljöbelastningen från vägtransportsektorn. De planerar att ersätta den traditionella registreringsskatten med kilometerskatt. Det här innebär att bilisterna kommer att beskattas när de använder bilen istället för att själva innehavet beskattas.
Förutom registreringsskatten kommer den nya skatten även att ersätta vägskatten. Och de allra flesta bilister kommer att tjäna på det nya systemet.
Ju mindre utsläpp bilen ger upphov till desto mindre får man betala, en utformning som har möjlighet att snabbt styra landets fordonsflotta till renare och energieffektivare fordon. Beräkningar visar att den totala körsträckan i landet kan reduceras med 15 procent och att antalet trafikstockningar kommer att halveras. Kollektivtrafikanvändandet förväntas öka och antalet trafikdöda minskas.
Koldioxid- och partikelutsläppen kommer att reduceras med mer än tio procent.
Tio procent.
Det är otroligt mycket. Det finns inte så många andra styrmedel som kommer i närheten av det.
När följer Sverige efter?
Förutom registreringsskatten kommer den nya skatten även att ersätta vägskatten. Och de allra flesta bilister kommer att tjäna på det nya systemet.
Ju mindre utsläpp bilen ger upphov till desto mindre får man betala, en utformning som har möjlighet att snabbt styra landets fordonsflotta till renare och energieffektivare fordon. Beräkningar visar att den totala körsträckan i landet kan reduceras med 15 procent och att antalet trafikstockningar kommer att halveras. Kollektivtrafikanvändandet förväntas öka och antalet trafikdöda minskas.
Koldioxid- och partikelutsläppen kommer att reduceras med mer än tio procent.
Tio procent.
Det är otroligt mycket. Det finns inte så många andra styrmedel som kommer i närheten av det.
När följer Sverige efter?
onsdag 25 november 2009
Det händer nu
Det har varit en omtumlande dag.
Mitt första skakiga framträdande för att prata om experimentet. Jag gillar egentligen att prata inför folk, men att prata om mig själv på det här sättet var väldigt ovant. Dessutom var det makalöst svårt att välja ut vad jag skulle fokusera på. Det finns så mycket att prata om. Hade egentligen velat ha mer av en diskussion, men jag var så nervös idag att jag helt glömde släppa in publiken. Jag bara pratade på. Hade också valt att köra helt utan bilder så jag hade inget direkt att hänga upp pratet på. Det var nog både bra och dåligt. Jag var nog också lite för nervös för att få in humorn och självdistansen som föreläsarproffset Anki tipsade om i en kommentar. Det får bli nästa gång. Om jag får någon fler förfrågning vill säga.
Gick direkt från Hållbarhet till en träff med föreningen Agenda 21 i Väst och Green Drinks i Göteborg. Vi tittade på en mycket intressant film från Bolivia. Den byggde på intervjuer med en massa jordbrukare som lever mitt i klimatförändringen idag. Gripande. Efter filmen hade vi en minst lika intressant diskussion om hur vi ska hantera klimatskeptiker och vad som behövs för att få beslutsfattarna att fatta rätt beslut.
Och just nu står kakan Herman i ugnen.
Mitt första skakiga framträdande för att prata om experimentet. Jag gillar egentligen att prata inför folk, men att prata om mig själv på det här sättet var väldigt ovant. Dessutom var det makalöst svårt att välja ut vad jag skulle fokusera på. Det finns så mycket att prata om. Hade egentligen velat ha mer av en diskussion, men jag var så nervös idag att jag helt glömde släppa in publiken. Jag bara pratade på. Hade också valt att köra helt utan bilder så jag hade inget direkt att hänga upp pratet på. Det var nog både bra och dåligt. Jag var nog också lite för nervös för att få in humorn och självdistansen som föreläsarproffset Anki tipsade om i en kommentar. Det får bli nästa gång. Om jag får någon fler förfrågning vill säga.
Gick direkt från Hållbarhet till en träff med föreningen Agenda 21 i Väst och Green Drinks i Göteborg. Vi tittade på en mycket intressant film från Bolivia. Den byggde på intervjuer med en massa jordbrukare som lever mitt i klimatförändringen idag. Gripande. Efter filmen hade vi en minst lika intressant diskussion om hur vi ska hantera klimatskeptiker och vad som behövs för att få beslutsfattarna att fatta rätt beslut.
Och just nu står kakan Herman i ugnen.
tisdag 24 november 2009
Vad ska vi göra med Amazonas?
Hörde på radion i morse att koldioxidhalten i atmosfären slår nya häpnadsväckande rekord.
Uppenbarligen är avskogningen av Amazonas och andra regnskogsområden en av de viktigaste orsakerna till den snabba ökningen. Och här står jag mig slätt. Jag vet helt enkelt för lite om orsakerna till avskogningen och vad som skulle krävas för att få stopp på detta.
När det gäller förbränningen av fossila bränslen kan jag se lösningar. Om världen bara ville så skulle man kunna bestämma sig för hur mycket fossila bränslen som får plockas upp ur jordskorpan varje år. Eller så skulle man kunna införa ransonering eller individuella utsläppsrätter. Lösningar finns alltså, även om vi är extremt långt från att införa dem.
Men vad är det som behövs för att stoppa avskogningen egentligen?
* Om du inte vet vad sex graders uppvärmning kan innebära kan du till exempel läsa om detta i Mark Lynas bok, Sex grader.
Koldioxidhalten steg mer bara under 2008 än under hela det föregående decenniet. Siffrorna tycks ge stöd för antagandet att uppvärmningen kan komma att bli ända upp till 6 grader, vilket är det värsta scenariot i FN-organet IPCC:s långtidsprognos för resten av seklet.
Vem behöver skräckfilmer när vi lever i denna verklighet?*Uppenbarligen är avskogningen av Amazonas och andra regnskogsområden en av de viktigaste orsakerna till den snabba ökningen. Och här står jag mig slätt. Jag vet helt enkelt för lite om orsakerna till avskogningen och vad som skulle krävas för att få stopp på detta.
När det gäller förbränningen av fossila bränslen kan jag se lösningar. Om världen bara ville så skulle man kunna bestämma sig för hur mycket fossila bränslen som får plockas upp ur jordskorpan varje år. Eller så skulle man kunna införa ransonering eller individuella utsläppsrätter. Lösningar finns alltså, även om vi är extremt långt från att införa dem.
Men vad är det som behövs för att stoppa avskogningen egentligen?
* Om du inte vet vad sex graders uppvärmning kan innebära kan du till exempel läsa om detta i Mark Lynas bok, Sex grader.
tisdag 17 november 2009
Att ge till de rika och ta från de fattiga
Ekot rapporterade i morse om land-grabbing. Det vill säga när rika länder och företag går in och köper upp eller hyr värdefull odlingsmark i fattiga länder. Det är helt enkelt så att jordbruksmark har blivit en tillgång som kommer att ge god avkastning en lång tid framöver. En växande befolkning kommer i sig själv att leda till stigande matpriser. Kombinera detta med oljebrist och klimatförändringar som kommer att minska planetens odlingsbara ytor så inser man att det gäller att se om sitt hus i god tid.
När maten blir en bristvara kommer den också att bli snuskigt dyr.
Länder som kan trygga sin befolknings livsmedelsförsörjning kommer att göra det på bekostnad av de som har det sämre ställt. Och rika företag och investerare som idag har resurser förstår att de kommer att kunna göra fina vinster i framtiden.
I Sverige har vi så stora ytor så vi behöver väl i alla fall inte snylta på andra länder?
Det kunde man ju hoppas. David Jonstad berättar här och här att Sverige minsann också deltar i detta smutsiga spel. Och återigen är det allas våra AP-fonder som håller fanan högt...
Dirty money.
Jag skulle också vilja rekommendera Kjell Alekletts debattartikel från Svenska Dagbladet häromdagen med rubriken "Klimatarbetet kan skapa svält".
Dessutom måste vi antingen acceptera att vi inte kan leva i ständig ekonomisk tillväxt eller hitta sätt att ha tillväxt som inte kräver användning av fossil energi.
Och som om inte det var utmaningar nog så måste vi i de rika länderna gå med på rejäla välfärdssänkningar både för att möjliggöra för de fattiga länderna att utvecklas och för att betala för klimatanpassningar i de länder som kommer att drabbas hårdast.
Men låt oss börja med att vårda vår egen odlingsmark och lämna andra länders mark åt dem.
När maten blir en bristvara kommer den också att bli snuskigt dyr.
Länder som kan trygga sin befolknings livsmedelsförsörjning kommer att göra det på bekostnad av de som har det sämre ställt. Och rika företag och investerare som idag har resurser förstår att de kommer att kunna göra fina vinster i framtiden.
I Sverige har vi så stora ytor så vi behöver väl i alla fall inte snylta på andra länder?
Det kunde man ju hoppas. David Jonstad berättar här och här att Sverige minsann också deltar i detta smutsiga spel. Och återigen är det allas våra AP-fonder som håller fanan högt...
Dirty money.
Jag skulle också vilja rekommendera Kjell Alekletts debattartikel från Svenska Dagbladet häromdagen med rubriken "Klimatarbetet kan skapa svält".
Med dagens brukningsmetoder kräver en ökad världsbefolkning ökad användning av fossil energi, samtidigt som en minskad fossilanvändning krävs för att stabilisera framtidens klimat. I Köpenhamn kräver de hungriga mer mat på bordet framför oförändrat klimat. De fattiga nationerna vill ha ekonomisk tillväxt och alla vet att detta i dagsläget kräver mer fossil energi. Vi kan bara studera utvecklingen i Kina och Indien, eller i Sverige från 1945 till 1970. För Köpenhamn betyder det att man inte vill offra ekonomisk tillväxt på klimatets altare. Till sist har vi den rika världen som inte vill betala för att ta hand om det sopberg av koldioxid som vi släppt ut i atmosfären om inte de fattiga också ställer upp.
Vi måste alltså lära oss att bruka jorden och framställa mat med mycket mindre fossil energi. Samtidigt som vi lär oss att äta annorlunda och framför allt mindre.Dessutom måste vi antingen acceptera att vi inte kan leva i ständig ekonomisk tillväxt eller hitta sätt att ha tillväxt som inte kräver användning av fossil energi.
Och som om inte det var utmaningar nog så måste vi i de rika länderna gå med på rejäla välfärdssänkningar både för att möjliggöra för de fattiga länderna att utvecklas och för att betala för klimatanpassningar i de länder som kommer att drabbas hårdast.
Men låt oss börja med att vårda vår egen odlingsmark och lämna andra länders mark åt dem.
onsdag 11 november 2009
Årets julklapp
GP:s läsare har nu avgjort årets kanske mest spännande fråga. Den om årets julklapp. På första plats kom "mediemobil", sedan följde abonnemang på middagskasse och minidator.
Kul att middagskassen kom på andra plats. Av de alternativ man hade att välja på var det mitt förstaval helt klart.
Annars ligger en symaskin väldigt högt upp på min personliga lista. Idag var jag på lokala kemtvätten som även gör skräddaruppdrag och lämnade in lite kläder för lappning och lagning. Inga avancerade saker alls, hade absolut kunnat göra det själv om jag haft en fungerande symaskin (på min slutade zickzacken att fungera för kanske fem år sen). Fast å andra sidan. Jag använder mina pengar till konsumtion med ganska liten miljöpåverkan. Och det är väl det vi måste lära oss göra för alla våra pengar. Konsumera tjänster. Och hålla tummarna att skräddaren inte använder sin lön till att åka till Thailand.
Kanske ska jag inte alls önska mig nån symaskin. I alla fall inte någon ny. Tillverkningen av en symaskin lär ju leda till några kg koldioxid. En begagnad symaskin får det bli. Det känns på något sätt som en grej man ska ha hemma. Särskilt med en väldigt "pysslig" dotter som lär vilja utforska sömnadens alla mysterier om nåt år eller så.
Kul att middagskassen kom på andra plats. Av de alternativ man hade att välja på var det mitt förstaval helt klart.
Annars ligger en symaskin väldigt högt upp på min personliga lista. Idag var jag på lokala kemtvätten som även gör skräddaruppdrag och lämnade in lite kläder för lappning och lagning. Inga avancerade saker alls, hade absolut kunnat göra det själv om jag haft en fungerande symaskin (på min slutade zickzacken att fungera för kanske fem år sen). Fast å andra sidan. Jag använder mina pengar till konsumtion med ganska liten miljöpåverkan. Och det är väl det vi måste lära oss göra för alla våra pengar. Konsumera tjänster. Och hålla tummarna att skräddaren inte använder sin lön till att åka till Thailand.
Kanske ska jag inte alls önska mig nån symaskin. I alla fall inte någon ny. Tillverkningen av en symaskin lär ju leda till några kg koldioxid. En begagnad symaskin får det bli. Det känns på något sätt som en grej man ska ha hemma. Särskilt med en väldigt "pysslig" dotter som lär vilja utforska sömnadens alla mysterier om nåt år eller så.
måndag 9 november 2009
Vad är det som är viktigt?
Det kom ett inlägg på Ecoprofile häromdagen:
Var hittar jag en prioriterad (rangordnad, helst med någon typ av kvantifiering) lista över vilka miljöåtgärder man som privatperson kan göra?
Jag slängde givetvis in ett snabbt svar, utifrån mitt klimatperspektiv. Svaret blev så här:
Kul fråga. Jag skulle vilja börja med att säga att det beror på vilket utgångsläge du har. Om du bor i stan eller på landsbygd. Om du bor i villa eller lägenhet. Vad du brukar göra på semestern. Hur dina matvanor ser ut.
Om nu frågan gällde dig som individ. Kanske var du ute efter en mer generell lista. Men på grund av ovanstående är det svårt att rangordna på ett vettigt sätt. Men jag gör ett första försök ändå.
1, Sälj bilen. Cykla, åk kollektivt, gå med i en bilpool.
2, Sluta flyg på semestern.
3, Sluta ät kött och minska på mejeriprodukterna.
4, Köp Bra Miljöval-märkt el.
5, Bo litet och välisolerat.
Om du gör allt detta skulle jag säga att du ligger väldigt bra till, åtminstone när det gäller dina koldioxidutsläpp (miljö är ju som bekant så mycket annat också).
Sen är det fler som har svarat. Många kloka ord. Bland annat ett svar önskade jag att det var jag som hade skrivit. Den tog sin avstamp i det här att klimatfrågan just nu överskuggar alla andra miljöproblem på ett ganska farligt sätt. För trots min klimatångest så skräms jag nästan lika mycket av utarmningen av den biologiska mångfalden, kemikaliespridningen, utfiskningen av haven med mera, med mera.
Fast för mig hänger detta ganska mycket ihop. Om jag av klimatskäl väljer att laga mina kläder istället för att slänga och köpa nytt så är detta i högsta grad positivt för kemikaliespridningen och färskvattenanvändningen. Om jag av klimatskäl väljer att äta närodlat och vegetariskt så har det positiv effekt även på den biologiska mångfalden och utfiskningen av haven. Om jag av klimatskäl väljer att köpa Bra Miljövalmärkt el så slipper jag stödja kärnkraftsutbyggnad. Om jag av klimatskäl avstår från bil så har det positiva effekter på stadsutvecklingen. Och så där kan man hålla på.
I svaret på ovanstående fråga gavs i alla fall ett förslag på en metod man kan använda för att få en helhetsbild av sin miljöpåverkan. Förslaget var i mina ögon helt lysande och går ut på att man ska se över sin egen konsumtion av varor och tjänster och sortera upp dem i tre nivåer:
Nästa ansträngning är att produkt för produkt och tjänst för tjänst inom kategori 1) och 2) lära känna vilken miljöbelastning denna innebär för att sedan börja sortera ut var man borde sätta in förändringar. En del förändringar kan vara lämpligt att planera på sikt medan andra är lättare att sätta in omedelbart.
Oerhört pedagogiskt och smart sätt att tackla sin miljöpåverkan och fånga upp de stora, viktiga åtgärderna.
Tack till Magnus Billberger för idé och inspiration.
Var hittar jag en prioriterad (rangordnad, helst med någon typ av kvantifiering) lista över vilka miljöåtgärder man som privatperson kan göra?
Jag slängde givetvis in ett snabbt svar, utifrån mitt klimatperspektiv. Svaret blev så här:
Kul fråga. Jag skulle vilja börja med att säga att det beror på vilket utgångsläge du har. Om du bor i stan eller på landsbygd. Om du bor i villa eller lägenhet. Vad du brukar göra på semestern. Hur dina matvanor ser ut.
Om nu frågan gällde dig som individ. Kanske var du ute efter en mer generell lista. Men på grund av ovanstående är det svårt att rangordna på ett vettigt sätt. Men jag gör ett första försök ändå.
1, Sälj bilen. Cykla, åk kollektivt, gå med i en bilpool.
2, Sluta flyg på semestern.
3, Sluta ät kött och minska på mejeriprodukterna.
4, Köp Bra Miljöval-märkt el.
5, Bo litet och välisolerat.
Om du gör allt detta skulle jag säga att du ligger väldigt bra till, åtminstone när det gäller dina koldioxidutsläpp (miljö är ju som bekant så mycket annat också).
Sen är det fler som har svarat. Många kloka ord. Bland annat ett svar önskade jag att det var jag som hade skrivit. Den tog sin avstamp i det här att klimatfrågan just nu överskuggar alla andra miljöproblem på ett ganska farligt sätt. För trots min klimatångest så skräms jag nästan lika mycket av utarmningen av den biologiska mångfalden, kemikaliespridningen, utfiskningen av haven med mera, med mera.
Fast för mig hänger detta ganska mycket ihop. Om jag av klimatskäl väljer att laga mina kläder istället för att slänga och köpa nytt så är detta i högsta grad positivt för kemikaliespridningen och färskvattenanvändningen. Om jag av klimatskäl väljer att äta närodlat och vegetariskt så har det positiv effekt även på den biologiska mångfalden och utfiskningen av haven. Om jag av klimatskäl väljer att köpa Bra Miljövalmärkt el så slipper jag stödja kärnkraftsutbyggnad. Om jag av klimatskäl avstår från bil så har det positiva effekter på stadsutvecklingen. Och så där kan man hålla på.
I svaret på ovanstående fråga gavs i alla fall ett förslag på en metod man kan använda för att få en helhetsbild av sin miljöpåverkan. Förslaget var i mina ögon helt lysande och går ut på att man ska se över sin egen konsumtion av varor och tjänster och sortera upp dem i tre nivåer:
- Det som är nödvändigt för min överlevnad (t ex mat och husrum),
- sådant som jag visserligen kan klara mej utan, men som har stor betydelse för min livskvalitet (t ex rekreation, resor till vänner och bekanta, en lite finare måltid) och
- sådan lyx som jag egentligen klarar mej utan.
Nästa ansträngning är att produkt för produkt och tjänst för tjänst inom kategori 1) och 2) lära känna vilken miljöbelastning denna innebär för att sedan börja sortera ut var man borde sätta in förändringar. En del förändringar kan vara lämpligt att planera på sikt medan andra är lättare att sätta in omedelbart.
Oerhört pedagogiskt och smart sätt att tackla sin miljöpåverkan och fånga upp de stora, viktiga åtgärderna.
Tack till Magnus Billberger för idé och inspiration.
lördag 24 oktober 2009
Att demonstrera med dottern
Ikväll när det drog ihop sig till klimataktionsdemonstration tog jag stora dottern i handen och gick bort till spårvagnen. Hon valde själv att följa med vilket gladde mig mycket.
Insåg att hon nu helt plötsligt blivit så stor att det faktiskt är dags att förklara vad allt det här med klimatet och koldioxiden handlar om. Så medan vi väntade på vagnen drog jag den naturliga växthuseffekten i stora drag, beskrev vad som händer när vi släpper ut koldioxid, att vi stänger in mer av solens värme och att temperaturen då ökar. En varmare jord leder till mera torka på vissa platser och det kan bli svårt att odla mat och ha tillgång till rent vatten.
Medan jag förklarade det här kände jag sorgen komma krypa. Tårarna brände bakom ögonlocken. Det är ju hon som kommer att få leva med det här. Det gör mig så förbannat ledsen.
Vi anslöt till övriga demonstranter på Götaplatsen och gick sen Avenyn ner. Dottern skrek med i de ramsor hon kunde uppfatta; "Sluta hyckla, börja cykla" är en gammal favorit. Det var en märklig känsla att gå där med henne. Stolthet. Sorg och glädje. Hopp och hopplöshet. Kämparanda och uppgivenhet. Runt omkring oss på Avenyn fortsatte människorna sina liv som om inget håller på att hända.
Jag tänkte på några av de demonstrationståg som satt spår i mig. Inför folkomröstningen om kärnkraften. Tror att det var i Umeå. "Vad ska väck? Barsebäck! Vad ska in? Sol och vind!" Sen minns jag starkt en fredsdemonstration i Stockholm. Jag, storasyster och pappa tog tåget ner. Jag gick kanske i andra eller tredje klass. Vi byggde en mänsklig bro mellan amerikanska och sovjetiska ambassaderna, stod där hand i hand och visade världen att vi ville att det kalla kriget skulle upphöra.
När vi kom ner till Kungsportsplatsen brann där fina marschaller som formade talet 350. Det gav mig möjlighet att förklara innebörden av 350-budskapet.
På väg till vagnen igen efter att ha lyssnat på några korta tal fortsatte jag min undervisning och förklarade en del av det vi hade skanderat om under demonstrationen. Höjning av havsytenivån som kan lägga Göteborg under vatten. Klimaträttvisa, klimatavtal, Bali, Poznan, Köpenhamn.
När jag berättade att jag planerar att åka till Köpenhamn så frågade hon om inte hon skulle kunna få följa med. Min första spontana tanke var nej, men sen insåg jag att det är ju henne det handlar om. Det är ju bland annat för hennes skull jag gör allt detta. Varför ska inte även hon få vara där?
Kanske har det fötts en ny liten klimataktivist ikväll.
Insåg att hon nu helt plötsligt blivit så stor att det faktiskt är dags att förklara vad allt det här med klimatet och koldioxiden handlar om. Så medan vi väntade på vagnen drog jag den naturliga växthuseffekten i stora drag, beskrev vad som händer när vi släpper ut koldioxid, att vi stänger in mer av solens värme och att temperaturen då ökar. En varmare jord leder till mera torka på vissa platser och det kan bli svårt att odla mat och ha tillgång till rent vatten.
Medan jag förklarade det här kände jag sorgen komma krypa. Tårarna brände bakom ögonlocken. Det är ju hon som kommer att få leva med det här. Det gör mig så förbannat ledsen.
Vi anslöt till övriga demonstranter på Götaplatsen och gick sen Avenyn ner. Dottern skrek med i de ramsor hon kunde uppfatta; "Sluta hyckla, börja cykla" är en gammal favorit. Det var en märklig känsla att gå där med henne. Stolthet. Sorg och glädje. Hopp och hopplöshet. Kämparanda och uppgivenhet. Runt omkring oss på Avenyn fortsatte människorna sina liv som om inget håller på att hända.
Jag tänkte på några av de demonstrationståg som satt spår i mig. Inför folkomröstningen om kärnkraften. Tror att det var i Umeå. "Vad ska väck? Barsebäck! Vad ska in? Sol och vind!" Sen minns jag starkt en fredsdemonstration i Stockholm. Jag, storasyster och pappa tog tåget ner. Jag gick kanske i andra eller tredje klass. Vi byggde en mänsklig bro mellan amerikanska och sovjetiska ambassaderna, stod där hand i hand och visade världen att vi ville att det kalla kriget skulle upphöra.
När vi kom ner till Kungsportsplatsen brann där fina marschaller som formade talet 350. Det gav mig möjlighet att förklara innebörden av 350-budskapet.
På väg till vagnen igen efter att ha lyssnat på några korta tal fortsatte jag min undervisning och förklarade en del av det vi hade skanderat om under demonstrationen. Höjning av havsytenivån som kan lägga Göteborg under vatten. Klimaträttvisa, klimatavtal, Bali, Poznan, Köpenhamn.
När jag berättade att jag planerar att åka till Köpenhamn så frågade hon om inte hon skulle kunna få följa med. Min första spontana tanke var nej, men sen insåg jag att det är ju henne det handlar om. Det är ju bland annat för hennes skull jag gör allt detta. Varför ska inte även hon få vara där?
Kanske har det fötts en ny liten klimataktivist ikväll.
torsdag 15 oktober 2009
Idag: Blog Action Day
Som en av drygt hundra svenska bloggar deltar jag idag i årets Blog Action Day på temat Climate Change.
Jag har varit inne på några olika teman för dagens inlägg:
Så, here we go at "Revenge of the glädjebudskap". Och som vanligt har jag ingen aning om var det kommer att sluta.
Ingen har väl kunna undgå Volkswagens nya kampanj "The fun theory" med den pianospelande trappan och världens djupaste soptunna. Teorin för stunden, som Naturskyddsföreningens generalsekreterare Svante Axelsson för övrigt är tidernas kanske största anhängare av, är att det måste vara skoj och trevligt att vara miljöengagerad. Samhällets omställning till en mer hållbar framtid är mysig och oproblematisk. Det finns roliga, tekniska lösningar och gröna alternativ att ta till i varje situation.
Jag vet inte vad detta är ett tecken på. Kanske är det en reaktion på allt för mycket kris och elände. Eller så är det bara så att det är roligare med roligheter. Eller, om jag ska vara konspiratorisk, så handlar det om att villa bort oss. Få oss att glömma att det är allvar nu. Att det kommer att bli besvärligt, faktiskt vad vi än väljer.
Snacka om att vår generation sitter med Svarte Petter. Vi är den första generation nånsin som inte kommer att få det bättre än vår föräldrageneration. I själva verket har våra föräldrar skänkt oss ett sjunkande skepp. Medan de har smort sina krås har de grävt en jävligt djup grav åt sina barn och barnbarn.
Vi har två alternativ. Business-as-usual eller en snabb, total "deoljefiering" av hela samhället.
Det första leder med största sannolikhet till ett jordklot med riktigt usla förutsättningar för mänskligt liv på väldigt många platser, medan det andra alternativet innehåller en massa spännande utmaningar och nya lärdomar. Något vi människor ju bevisligen är ruggigt duktiga på.
Det känns som att vi inte har något reellt alternativ och det är väl här glädjebudskapet kommer in. Eller borde komma in. Business-as-usual är kris, krig och elände. Det hållbara samhället är spännande utmaningar och nya lösningar. Om du ser dig omkring så kan du nog inte se något som inte i något skede har kommit i kontakt med olja. Det är detta som är utmaningen. Nya lösningar för precis ALLT i samhället och det är vi, dagens och morgondagens vuxna som ska komma på de här nya lösningarna.
Shit, vad spännande! Vi är på väg in i en helt okänd framtid som vi alla har ansvar för och som vi gemensamt ska forma.
Det kan ju faktiskt bli hur kul som helst.
Jag har varit inne på några olika teman för dagens inlägg:
- När jag blir statsminister så...
- Kunskap suger
- Revenge of the glädjebudskap
- Redan i Rio
Så, here we go at "Revenge of the glädjebudskap". Och som vanligt har jag ingen aning om var det kommer att sluta.
Ingen har väl kunna undgå Volkswagens nya kampanj "The fun theory" med den pianospelande trappan och världens djupaste soptunna. Teorin för stunden, som Naturskyddsföreningens generalsekreterare Svante Axelsson för övrigt är tidernas kanske största anhängare av, är att det måste vara skoj och trevligt att vara miljöengagerad. Samhällets omställning till en mer hållbar framtid är mysig och oproblematisk. Det finns roliga, tekniska lösningar och gröna alternativ att ta till i varje situation.
Jag vet inte vad detta är ett tecken på. Kanske är det en reaktion på allt för mycket kris och elände. Eller så är det bara så att det är roligare med roligheter. Eller, om jag ska vara konspiratorisk, så handlar det om att villa bort oss. Få oss att glömma att det är allvar nu. Att det kommer att bli besvärligt, faktiskt vad vi än väljer.
Snacka om att vår generation sitter med Svarte Petter. Vi är den första generation nånsin som inte kommer att få det bättre än vår föräldrageneration. I själva verket har våra föräldrar skänkt oss ett sjunkande skepp. Medan de har smort sina krås har de grävt en jävligt djup grav åt sina barn och barnbarn.
Vi har två alternativ. Business-as-usual eller en snabb, total "deoljefiering" av hela samhället.
Det första leder med största sannolikhet till ett jordklot med riktigt usla förutsättningar för mänskligt liv på väldigt många platser, medan det andra alternativet innehåller en massa spännande utmaningar och nya lärdomar. Något vi människor ju bevisligen är ruggigt duktiga på.
Det känns som att vi inte har något reellt alternativ och det är väl här glädjebudskapet kommer in. Eller borde komma in. Business-as-usual är kris, krig och elände. Det hållbara samhället är spännande utmaningar och nya lösningar. Om du ser dig omkring så kan du nog inte se något som inte i något skede har kommit i kontakt med olja. Det är detta som är utmaningen. Nya lösningar för precis ALLT i samhället och det är vi, dagens och morgondagens vuxna som ska komma på de här nya lösningarna.
Shit, vad spännande! Vi är på väg in i en helt okänd framtid som vi alla har ansvar för och som vi gemensamt ska forma.
Det kan ju faktiskt bli hur kul som helst.
tisdag 13 oktober 2009
Imponerande!
Britterna sluter upp kring klimatet och superhjältinnan Franny Armstrong. 41 800 privatpersoner, företag och organisationer har skrivit under 10:10-kampanjen och därmed lovat att minska sina koldioxidutsläpp med 10 procent kommande år.
Ett mycket bra initiativ. För de allra flesta är det inga svårigheter att minska utsläppen med omkring tio procent och sen kanske det går av bara farten att fortsätta minska sin miljöpåverkan både gällande klimat och andra aspekter. Och förutom att detta ger tydliga signaler till politikerna visar det också näringslivet att det finns en efterfrågan på varor och tjänster med låg miljöbelastning.
Själv skulle jag mer än gärna tillhöra en grupp eller ett nätverk som tillsammans står upp för att det är både nödvändigt och möjligt att leva med små koldioxidutsläpp. Som hjälper varandra, utmanar både sig själva och "etablissemanget" och trycker på för en kraftig omställning av samhället. För när vi som individer inte kan göra mer på egen hand kommer det att krävas tydliga åtgärder på den politiska nivån. Och än så länge känner nog inte våra politiker att det finns någon opinion för dessa nödvändiga åtgärder.
Ett mycket bra initiativ. För de allra flesta är det inga svårigheter att minska utsläppen med omkring tio procent och sen kanske det går av bara farten att fortsätta minska sin miljöpåverkan både gällande klimat och andra aspekter. Och förutom att detta ger tydliga signaler till politikerna visar det också näringslivet att det finns en efterfrågan på varor och tjänster med låg miljöbelastning.
Själv skulle jag mer än gärna tillhöra en grupp eller ett nätverk som tillsammans står upp för att det är både nödvändigt och möjligt att leva med små koldioxidutsläpp. Som hjälper varandra, utmanar både sig själva och "etablissemanget" och trycker på för en kraftig omställning av samhället. För när vi som individer inte kan göra mer på egen hand kommer det att krävas tydliga åtgärder på den politiska nivån. Och än så länge känner nog inte våra politiker att det finns någon opinion för dessa nödvändiga åtgärder.
torsdag 8 oktober 2009
Annat går före
Det finns som vanligt massor att skriva om, men denna vecka har annat gått före bloggen.
Vännen L som var förbi på mat och prat. Hon som är så modig, som tar tag i sitt liv. Gör förändringar och tar initiativ även fast det är läskigt. Sådant beundrar jag.
Idag har det varit webinar igen, om transporter denna gång. Något av en hjärtefråga för mig. Samtidigt som Johan inledde hann jag skiva några äpplen och hänga upp under taket. Där får de hänga och torka till fina äppelringar. Smaskigt nyttigt godis att sticka åt barnen när det krisar i höst.
Funderar mycket på hur man ska mobilisera många människor som vill åt samma håll. Som är beredda att göra någon eller några förändringar i sitt liv för att minska koldioxidutsläppen. Som kan utgöra en kritisk massa.
Har dessutom börjat läsa "Vår beskärda del", en bok helt i min smak. Äntligen någon som beskriver en konkret åtgärd, ett styrmedel som kan förändra samhället.
Har också funderat mycket på ordet klimatmål. Jag vill kidnappa det ordet. Ändra dess betydelse. Från att vara en siffra och ett årtal på ett papper, till att betyda målet att rädda klimatet. "Vi ska klara klimatmålet" handlar inte om att minska utsläppen med x procent till år x, utan det handlar om att undvika klimatkaos. Är ni med mig?
Vännen L som var förbi på mat och prat. Hon som är så modig, som tar tag i sitt liv. Gör förändringar och tar initiativ även fast det är läskigt. Sådant beundrar jag.
Idag har det varit webinar igen, om transporter denna gång. Något av en hjärtefråga för mig. Samtidigt som Johan inledde hann jag skiva några äpplen och hänga upp under taket. Där får de hänga och torka till fina äppelringar. Smaskigt nyttigt godis att sticka åt barnen när det krisar i höst.
Funderar mycket på hur man ska mobilisera många människor som vill åt samma håll. Som är beredda att göra någon eller några förändringar i sitt liv för att minska koldioxidutsläppen. Som kan utgöra en kritisk massa.
Har dessutom börjat läsa "Vår beskärda del", en bok helt i min smak. Äntligen någon som beskriver en konkret åtgärd, ett styrmedel som kan förändra samhället.
Har också funderat mycket på ordet klimatmål. Jag vill kidnappa det ordet. Ändra dess betydelse. Från att vara en siffra och ett årtal på ett papper, till att betyda målet att rädda klimatet. "Vi ska klara klimatmålet" handlar inte om att minska utsläppen med x procent till år x, utan det handlar om att undvika klimatkaos. Är ni med mig?
måndag 7 september 2009
Indien
Indiens miljöminister rapporterar nu att koldioxidutsläppen från Indien kommer att mer än tredubblas de närmaste 20 åren. Men, ingen panik, tycker den indiske ministern. Utsläppen per capita är ändå så mycket lägre än i väst, så våra växande utsläpp gör inget.
Jag kan hålla med om att de växande ekonomierna inte ska behöva lida för de dumheter vi begått. Men om de själva nu släpper ut koldioxid helt obegränsat så är det ju inte bara vi som får lida, utan minst lika mycket de själva. Är det smart?
Nu vet vi ju inte att det verkligen blir så stora ökningar, men inställningen skrämmer mig och visar hur långt vi är från att begränsa de globala utsläppen.
Vilket är ett absolut måste om vi inte ska riskera att utrota hela mänskligheten.
Jag kan hålla med om att de växande ekonomierna inte ska behöva lida för de dumheter vi begått. Men om de själva nu släpper ut koldioxid helt obegränsat så är det ju inte bara vi som får lida, utan minst lika mycket de själva. Är det smart?
Nu vet vi ju inte att det verkligen blir så stora ökningar, men inställningen skrämmer mig och visar hur långt vi är från att begränsa de globala utsläppen.
Vilket är ett absolut måste om vi inte ska riskera att utrota hela mänskligheten.
söndag 4 januari 2009
Vad?
Enligt Naturvårdsverket bidrar konsumtionen från en genomsnittlig svensk till utsläpp på cirka tio ton koldioxid(ekvivalenter) per år. Av detta kommer 80 procent från den individuella konsumtionen och resterande 20 procent från den offentliga konsumtionen, den vi betalar via skatten.
Det är inte möjligt att med säkerhet veta hur stora (eller snarare små!) utsläpp vi kan tillåta oss och när vi måste ha nått de låga utsläppen. Men jag lutar mig på försiktighetsprincipen och vill komma ner till så låga utsläpp som möjligt så fort som möjligt. Dock inser jag att det inte är möjligt för mig att redan under 2009 nå den nivå på ett ton koldioxid som brukar anges som den långsiktigt hållbara nivån.
Experimentet går ut på att jag under 2009 ska se om det är möjligt att leva på två ton koldioxid, vilket motsvarar ungefär en femtedel av utsläppen från en normal svensk. Med samma fördelning av de individuella och de offentliga utsläppen som idag så får jag för min privata konsumtion därmed släppa ut drygt ett och ett halvt ton koldioxid.
Det är inte möjligt att med säkerhet veta hur stora (eller snarare små!) utsläpp vi kan tillåta oss och när vi måste ha nått de låga utsläppen. Men jag lutar mig på försiktighetsprincipen och vill komma ner till så låga utsläpp som möjligt så fort som möjligt. Dock inser jag att det inte är möjligt för mig att redan under 2009 nå den nivå på ett ton koldioxid som brukar anges som den långsiktigt hållbara nivån.
Experimentet går ut på att jag under 2009 ska se om det är möjligt att leva på två ton koldioxid, vilket motsvarar ungefär en femtedel av utsläppen från en normal svensk. Med samma fördelning av de individuella och de offentliga utsläppen som idag så får jag för min privata konsumtion därmed släppa ut drygt ett och ett halvt ton koldioxid.
torsdag 1 januari 2009
Nu börjar det
Under 2009 ska jag göra ett experiment. Förutom att försöka konsumera så koldioxidsnålt som möjligt ska jag också räkna på hur stora utsläpp mitt liv ger upphov till.
Jag vill ta reda på om det är möjligt att komma ner i en hållbar nivå på utsläppen.
Jag vill ta reda på om det är möjligt att komma ner i en hållbar nivå på utsläppen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
