Det här med jämställdheten

Läste "Skriet från kärnfamiljen" i helgen, på resan till och från Skåne. Har följt bloggen ett tag så det var mycket i boken som kändes igen.

Jag är lyckligt lottad och har en man som "är med på tåget"; han lagar i princip alla familjens middagar, han fixar matsäck till barnens utflykter, tvättar och köper nya kläder till barnen när det behövs, osv osv. Jag har alltid tagit detta för givet och blev nog lite chockad över att situationen i många familjer är så dålig som den är. Enligt författarna finns det några grundläggande ingredienser som kan underlätta ett jämställt liv. En av dem är att man delar på föräldraledigheten när barnen är små och en annan är att bo i lägenhet. Ett stort hus riskerar tydligen att vara en jämställdhetsfälla, något jag inte riktigt tänkt på på det sättet tidigare. Men direkt jag läste det kändes det helt självklart. Hur många familjer har jag inte sett där frun står i köket och sköter markservicen omgiven av barnen medan mannen håller på med något "projekt" som det finns ett slut på och som dessutom inhöstar omgivningens beröm?

Förutom att det är klimatsmart att bo i lägenhet är det alltså bra för jämställdheten.

Men, vad jag egentligen tänkte komma till med det här inlägget är att jag är så skrämmande dålig på att göra de traditionellt manliga göromålen. Eftersom detta tas upp i boken är jag uppenbarligen inte ensam om detta. Männen är överlag bättre än kvinnor på att bryta ny mark.

Nu lever jag ett liv där de typiskt manliga uppgifterna är väldigt få; ingen bil som ska tas omhand, ingen uppfart som ska skottas och väldigt få renoveringsprojekt. Så mina möjligheter att träna på sånt här är ganska sällsynta. Och när de väl dyker upp så fegar jag ändå ur. Så uselt. Idag var det dags att byta till vinterdäck på min cykel. Min snälla man löser såklart det åt mig medan jag sitter här och skäms. Smög ut och gjorde ett trevande försök att hjälpa till, men mitt självförtroende för alla praktiska aktiviteter av det där slaget är verkligen i botten. Och han är så himla bra på det, så varför ska jag...

Jag måste verkligen skärpa mig. För döttrarnas skull. Och min egen.

Vad ska vi göra med Amazonas?

Hörde på radion i morse att koldioxidhalten i atmosfären slår nya häpnadsväckande rekord.

Koldioxidhalten steg mer bara under 2008 än under hela det föregående decenniet. Siffrorna tycks ge stöd för antagandet att uppvärmningen kan komma att bli ända upp till 6 grader, vilket är det värsta scenariot i FN-organet IPCC:s långtidsprognos för resten av seklet.

Vem behöver skräckfilmer när vi lever i denna verklighet?*

Uppenbarligen är avskogningen av Amazonas och andra regnskogsområden en av de viktigaste orsakerna till den snabba ökningen. Och här står jag mig slätt. Jag vet helt enkelt för lite om orsakerna till avskogningen och vad som skulle krävas för att få stopp på detta.

När det gäller förbränningen av fossila bränslen kan jag se lösningar. Om världen bara ville så skulle man kunna bestämma sig för hur mycket fossila bränslen som får plockas upp ur jordskorpan varje år. Eller så skulle man kunna införa ransonering eller individuella utsläppsrätter. Lösningar finns alltså, även om vi är extremt långt från att införa dem.

Men vad är det som behövs för att stoppa avskogningen egentligen?

* Om du inte vet vad sex graders uppvärmning kan innebära kan du till exempel läsa om detta i Mark Lynas bok, Sex grader.

Muller

Vilken dag! Äntligen sken solen i Göteborg.

Efter den sedvanliga lördagsförmiddagstädningen tog jag med mig lilla flickan ut. Stora flickan skulle på kalas (och var dessutom på kalas igår) så det kändes viktigt att göra något kul med henne.

Vi promenerade iväg "mot stan". Var inne på Sagobjörnen och köpte lite begagnade böcker som stora flickan ska få i julklapp. Mötte mamman till en av stora flickans klasskompisar och fick höra om deras bekymmer med kompisar och utanförskap. Tungt. Jag hade ingen aning om att hon känner sig ensam. Tyvärr är hon och min dotter väldigt olika (de har även gått på förskolan ihop tidigare), men det här måste vi ju ta upp hemma.

Gick till Masthuggstorget och klimatfestivalen Muller. Lämnade in några plagg i deras "freeshop" och plockade med mig lika många hem. Dottern ritade och gick omkring och plockade på sig broschyrer i oändliga mängder. Fikade smaskigt fika och blev medlem i Miljöförbundet Jordens vänner. Vet faktiskt inte varför jag inte är medlem där redan. Att vara medlem i många organisationer som gör bra grejer känns som ett klimatsmart sätt att göra av med sina pengar.

Träffade vännen E och hon slog följe med oss upp till Plikta. Det blev som vanligt en trevlig, energigivande pratstund. Lekte en stund tills dottern kissade i byxorna och solen började gå ner, då var det läge att gå hemåt.

Nu klarar jag några veckor till med regn och grått.

Vart är världen på väg?

Ikväll har jag varit på föreläsning med Pär "Känd från TV" Holmgren.

Det var fullsatt. Det var riktigt bra.

Jag satt faktiskt där och mös. Pär var tydlig och pedagogisk. Just att det var mycket folk gladde mig särskilt. Att intresset var stort och att det troligen var en och annan som fick den berömda aha-upplevelsen ikväll. Även om han faktiskt inte pratade särskilt mycket om de så kallade förstärkningsmekanismerna som nog är det som skrämmer mig mest.

Det är ingen enkel sak att föreläsa kring. Det är så komplext. Det finns så många aspekter. Det finns så mycket fakta. Och samtidigt så mycket osäkerheter. Det är naturvetenskap, beteende, politik och känslor. Det är ekonomi, moral, historia och framtid.

Därför imponeras jag av de som lyckas sätta ihop en föreläsning som kan ge något både till de som är förhållandevis insatta och till de som kanske inte vet lika mycket.

Får ni möjlighet att gå och lyssna på honom så tycker jag att ni ska ta chansen.

Dessutom har han precis släppt en ny bok, Klimatkoden, ihop med en annan som brukar imponera på mig, Jessica Cederberg Wodmar.

Allt är möjligt

Jag gjorde det igen. Att jag aldrig lär mig. Alla dessa negativa, pessimistiska inlägg.

Hu.

Det värsta är att jag gör det alldeles utan att tänka på det. Det är nog min personliga läggning som gör det. Min natur.

Idag har det ändå varit en dag med mer hopp och glädje än på länge. Fick en så fin och passande påminnelse av Ulf, vår man i Bryssel, om att allt faktiskt är möjligt och att vi inte har möjlighet att se förändringarna i förväg. Han jämför här med Berlinmuren, såklart:

Händelserna 1988-90 visar också hur svårt det är att förutsäga framtiden, och att bedöma vad som är "möjligt". Innan det faktiskt hände så var det ytterst få som förutsåg östblockets och Sovjetunionens sönderfall (och de som gjorde det blev inte tagna på allvar).

Murens fall visar att även det mest osannolika och oförutsägbara faktiskt är möjligt, och att dåtidens cyniker och skeptiker hade fel om att muren skulle bestå för alltid. Mänsklighetens potential till förändring är långt större än vår kollektiva verklighetsuppfattning.

Framsteg grundas av inspiration, inte av hopplöshet. Det finns egentligen bara ett någorlunda bra sätt att förutse och förändra framtiden - att agera i nuet. Låt oss inte hindras av alla världens pessimister och cyniker och deras trista budskap.

Att läsa detta och ha David Jonstads lilla pärla till bok i bakhuvudet, en bok som visar att det finns sätt att lösa krisen, gör mig idag faktiskt lite lycklig.

Om du inte redan läst "Vår beskärda del" så gör det!

Skippa "Sex grader" och läs denna istället.*


*Om du inte vill bli en sån pessimist och cyniker som jag ;-)