Att ge till de rika och ta från de fattiga

Ekot rapporterade i morse om land-grabbing. Det vill säga när rika länder och företag går in och köper upp eller hyr värdefull odlingsmark i fattiga länder. Det är helt enkelt så att jordbruksmark har blivit en tillgång som kommer att ge god avkastning en lång tid framöver. En växande befolkning kommer i sig själv att leda till stigande matpriser. Kombinera detta med oljebrist och klimatförändringar som kommer att minska planetens odlingsbara ytor så inser man att det gäller att se om sitt hus i god tid.

När maten blir en bristvara kommer den också att bli snuskigt dyr.

Länder som kan trygga sin befolknings livsmedelsförsörjning kommer att göra det på bekostnad av de som har det sämre ställt. Och rika företag och investerare som idag har resurser förstår att de kommer att kunna göra fina vinster i framtiden.

I Sverige har vi så stora ytor så vi behöver väl i alla fall inte snylta på andra länder?

Det kunde man ju hoppas. David Jonstad berättar här och här att Sverige minsann också deltar i detta smutsiga spel. Och återigen är det allas våra AP-fonder som håller fanan högt...

Dirty money.

Jag skulle också vilja rekommendera Kjell Alekletts debattartikel från Svenska Dagbladet häromdagen med rubriken "Klimatarbetet kan skapa svält".

Med dagens brukningsmetoder kräver en ökad världsbefolkning ökad användning av fossil energi, samtidigt som en minskad fossilanvändning krävs för att stabilisera framtidens klimat. I Köpenhamn kräver de hungriga mer mat på bordet framför oförändrat klimat. De fattiga nationerna vill ha ekonomisk tillväxt och alla vet att detta i dagsläget kräver mer fossil energi. Vi kan bara studera utvecklingen i Kina och Indien, eller i Sverige från 1945 till 1970. För Köpenhamn betyder det att man inte vill offra ekonomisk tillväxt på klimatets altare. Till sist har vi den rika världen som inte vill betala för att ta hand om det sopberg av koldioxid som vi släppt ut i atmosfären om inte de fattiga också ställer upp.

Vi måste alltså lära oss att bruka jorden och framställa mat med mycket mindre fossil energi. Samtidigt som vi lär oss att äta annorlunda och framför allt mindre.

Dessutom måste vi antingen acceptera att vi inte kan leva i ständig ekonomisk tillväxt eller hitta sätt att ha tillväxt som inte kräver användning av fossil energi.

Och som om inte det var utmaningar nog så måste vi i de rika länderna gå med på rejäla välfärdssänkningar både för att möjliggöra för de fattiga länderna att utvecklas och för att betala för klimatanpassningar i de länder som kommer att drabbas hårdast.

Men låt oss börja med att vårda vår egen odlingsmark och lämna andra länders mark åt dem.