Misslyckande GR

GP berättar idag vad jag länge misstänkt, men inte kunnat sätta siffror på; att samhällsplaneringen i regionen går käpprätt åt skogen. Enligt artikeln byggdes mer än 4000 bostäder i göteborgsregionen under 2008. Minst en tredjedel av dessa ligger så långt från hållplatser och stationer att de boende blir beroende av bil.

Ett av de allra viktigaste verktyg vi har för att klara miljömålen från transportsektorn är att samhällsbyggandet konsekvent görs transportsnålt. Vad det handlar om är att varje gång en nyetablering sker, vare sig det handlar om ett enstaka småhus, ett stort bostadsområde, ett industriområde eller ett köpcentrum, så måste det göras där tillgången till kollektivtrafik är god. För annars tar folk bilen. Knappast raketforskning. Men uppenbarligen för svårt att förstå för politikerna och tjänstemännen i göteborgsregionen.

Ska vi klara Klimatmålet har vi inte så många olika verkningsfulla styrmedel att ta till, särskilt inte inom transportsektorn. Därför är samhällsplaneringen så otroligt viktig.

Vad ska vi göra med Amazonas?

Hörde på radion i morse att koldioxidhalten i atmosfären slår nya häpnadsväckande rekord.

Koldioxidhalten steg mer bara under 2008 än under hela det föregående decenniet. Siffrorna tycks ge stöd för antagandet att uppvärmningen kan komma att bli ända upp till 6 grader, vilket är det värsta scenariot i FN-organet IPCC:s långtidsprognos för resten av seklet.

Vem behöver skräckfilmer när vi lever i denna verklighet?*

Uppenbarligen är avskogningen av Amazonas och andra regnskogsområden en av de viktigaste orsakerna till den snabba ökningen. Och här står jag mig slätt. Jag vet helt enkelt för lite om orsakerna till avskogningen och vad som skulle krävas för att få stopp på detta.

När det gäller förbränningen av fossila bränslen kan jag se lösningar. Om världen bara ville så skulle man kunna bestämma sig för hur mycket fossila bränslen som får plockas upp ur jordskorpan varje år. Eller så skulle man kunna införa ransonering eller individuella utsläppsrätter. Lösningar finns alltså, även om vi är extremt långt från att införa dem.

Men vad är det som behövs för att stoppa avskogningen egentligen?

* Om du inte vet vad sex graders uppvärmning kan innebära kan du till exempel läsa om detta i Mark Lynas bok, Sex grader.

Fredagsdepp

Det känns som att jag ofta hamnar här på fredagarna efter lite vin. Summerar veckan. Deppar ihop över dagens, veckans nederlag. Det har varit lite bättre ett tag, men den här veckan har, med undantag av Afrika, fan inte varit särskilt upplyftande.

Toppmötet mellan Obama och Reinfeldt. Spiken i kistan för ett vettigt klimatavtal i Köpenhamn.

En ny undersökning från Svensk handel som visar att 70 procent av svenskarna tar bilen när de handlar dagligvaror, trots att nästan lika många har mindre än fem km till affären. Alltså. Vi är så fruktansvärt långt ifrån att rädda mänskligheten. Vi agerar som att det inte finns någon morgondag. Som att det inte finns något att rädda.

Sen är det det här med gasledningen. Att vi fortsätter investera i det fossila samhället fast alla vid det här laget vet att vi inte har råd att släppa ut ett kg koldioxid till i atmosfären.

Detta med investeringar i fel riktning leder mig in på ett fikabordssamtal idag. I korridoren där jag jobbar finns en kvinna som jobbar med hållbara investeringar, bland annat gör hon utredningar och rådgivning åt nån av AP-fonderna om jag inte fattat fel. I alla fall, idag hade hon precis kommit hem från Kanada där hon varit på studiebesök för att titta på och lära mer om oljesand. Att höra henne berätta var så fruktansvärt nedslående. Delegationen som reste var ett gäng investerare, från tex svenska pensionsfonder (=vi alla), som träffade bolagen som investerar där. De fick träffa ministrar och så nån miljöorganisation (i en knapp timme av tre dagar). Ingen kritik, inget ifrågasättande av att detta kanske är helt fel. Att vi vet att fossilt är gårdagen och att detta är att satsa i helt fel riktning.

Hur är det möjligt? Vi har hur mycket forskning som helst som visar på att vi är på väg rätt åt helvete. Vi har haft en intensiv klimatdebatt i åtminstone tre år, ingen kan längre säga att man inte vet. Och ändå fortsätter allt precis som vanligt. Samhället fortsätter att investera i förbifarter och vägtunnlar, gasledningar och oljesand. Människorna kör bil till mataffären ett par km bort. Presidenter, stadsministrar och premiärministrar pratar och pratar, men gör ingenting.

Och här sitter jag, och försöker förtvivlat dra mitt strå till stacken. Till vilken jävla nytta då?

Hopplösheten lägger sin tunga filt över mig.

Och hur mycket jag än ruskar på mig så faller den inte av.

Övergiven

Jag känner mig ensam och övergiven. Jag vet inte vart jag ska vända mig med min klimatfrustration, mitt engagemang och min önskan efter att tillhöra en grupp som tycker som jag.

Det är ett knappt år kvar till valet och det finns inget parti jag kan lägga min röst på. I den här jämförelsen över partiernas budgetar hittar jag ingenting som ens är i närheten av tillräckligt för att kapa koldioxidutsläppen tillräckligt mycket för att klara Klimatmålet.

Det poppar upp olika klimataktionsgrupper som svampar ur marken, men för mig är det oklart vad de handlar om. Vad de vill. Några jag hittar vid en snabb sökning är:
Naturskyddsföreningen
Klimax
Ställ om Sverige
350.org
Klimataktion

Kanske det helt enkelt blivit för många organisationer. Jag gissar att jag inte är ensam om att känna mig vilsen, flytande ute på ett mörkt, kallt, stormigt hav. Uppenbarligen skulle jag inte behöva känna så här. Mångfalden av klimatgrupper bevisar att det finns oerhört många människor runt om i Sverige idag som kämpar för en bättre värld.

Undrar vad de ska rösta på om ett år.