Tankar om klimatmärkning och Carbon Footprints

Det regnar i Tokyo och är någon sorts allmän helgdag vilket innebär att vi blev utkastade från puben redan före klockan nio. Så nu sitter jag på hotellrummet och väntar på att det ska bli dags att gå och sova. Eftersom jag är här för att arbeta med en kommande internationell standard om Carbon Footprints of Products tänkte jag passa på att dela med mig lite av mina tankar på området. Så som jag tänker just nu.

Inledningsvis kan det vara bra att veta att min tolkning är att klimatmärkning och Carbon Footprints är två helt olika saker. Jag tänker att en klimatmärkning kan hjälpa oss konsumenter att välja en produkt som är något bättre för klimatet än en annan motsvarande produkt inom samma kategori. Någon oberoende organisation har satt upp ett antal kriterier eller kanske ett gränsvärde och de produkter som visar sig klara kraven kan bli märkta. Alltså, på samma sätt som Bra Miljöval och KRAV fungerar idag. Köper jag i framtiden en klimatmärkt bokhylla så skulle jag kunna känna mig säker på att denna oberoende organisation har satt upp något eller några relevanta kriterier för bokhyllors klimatpåverkan och att just denna har klarat dessa kriterier.

Men jag vet inte om bokhyllan i ett livscykelperspektiv ger upphov till 5, 50 eller 500 kg koldioxidekvivalenter.

Ett Carbon Footprint å andra sidan säger ingenting om att en viss produkt klarar några uppsatta kriterier. Egentligen säger det inte heller att en viss produkt är bättre än en annan, men det återkommer jag till lite senare. Vitsen med ett Carbon Footprint är att det kan ge en vägledning kring hur stora växthusgasutsläpp en viss produkt ger upphov till, i ett livscykelperspektiv. Om tillverkaren av min bokhylla genomfört en studie för att ta reda på vilket Carbon Footprint denna hylla har, så skulle jag kunna få veta om det handlar om 5, 50 eller 500 kg koldioxidekvivalenter. Ett väl utbyggt system med Carbon Footprints skulle alltså kunna hjälpa sådana som mig att hålla koll på sina koldioxidutsläpp. På ett ungefär.

Kanske väljer jag att inte köpa bokhyllan om "fotavtrycket" är 500 kg.

Problemet är att vid framtagande av ett Carbon Footprint är det ingen utomstående inblandad, så vi konsumenter är i det fallet helt i händerna på industrin och deras vilja att vara ärliga och ge oss rätt uppgifter. Och alla som någon gång stött på en livscykelanalys kan intyga att svaret på analysen många gånger blir "det beror på". Resultatet är helt enkelt beroende av vilka olika avgränsningar i tid och rum som gjorts och vilka scenarios som ligger bakom vad gäller användnings- och avfallsfaserna, bland annat. Detta innebär att ett Carbon Footprint för en och samma bokhylla skulle kunna bli både 5, 50 eller 500 kg beroende på hur det görs. Och det innebär i sin tur att en hylla med "50 kg" som står bredvid en med "5 kg" inte nödvändigtvis behöver vara sämre, bara att man räknat på ett annat sätt. Med ett sådant system tappar det här med Carbon Footprints hela sitt existensberättigande enligt mig. Om det nu ändå ska finnas siffror för produkterna så måste det ju vara för att de ska kunna hjälpa mig att göra något klokare val, jag vill kunna köpa den med "5 kg" med gott samvete. Jag vill kunna jämföra motsvarande produkter med varandra.

Det logiska för att komma tillrätta med detta är att på något sätt bestämma att alla som gör Carbon Footprints för bokhyllor gör på samma sätt; att de använder samma avgränsningar i tid och rum och samma scenarios för användnings- och avfallsfaserna osv. Detta skulle man lätt kunna lösa genom att bestämma att alla Carbon Footprints beräknas med hjälp av en uppsättning regler eller riktlinjer som branschen gemensamt bestämmer för just deras produktkategori.

Med ett sådant system ser jag att det kan finnas ett existensberättigande för Carbon Footprints, men frågan är om vi hamnar där till slut. Mycket arbete återstår. Självklart behövs det också att alla de företag som idag är pådrivande för Carbon Footprints känner att konsumenterna ställer höga krav på en kommande standard. Att det till exempel ska vara möjligt att jämföra olika Carbon Footprints med varandra. Och att det ska vara lätt att förstå vad som ligger bakom de olika beräkningarna; vilken sorts el som använts kan till exempel vara relevant, då ett sätt att minska en produkts Carbon Footprint kan vara att gå över till kärnkraftsel.

Det finns, utöver det jag skrivit ovan, en massa generell kritik mot klimatmärkningar och Carbon Footprints. En av de vanligaste är att enfrågemärkningar är allmänt dåligt, för att risken finns att ensidig fokusering på till exempel klimat gör att företagen optimerar sina produkter för att minska klimatpåverkan men istället försämrar på något annat miljöområde. Den risken finns helt klart. Jag tror dock att det kan vara så att klimatfrågan kan vara en ingång till hållbarhetsfrågorna för många som tidigare inte varit så intresserade. Om man sätter sig in i klimatfrågan så inser man snabbt att allt hänger ihop, att vi måste minska konsumtionen generellt och att det finns en massa andra miljöproblem som också är viktiga. Då kanske man kan hålla koll på sådana suboptimeringar.

Kommentera gärna detta, för jag är mycket nyfiken på att läsa vad ni tycker om klimatmärkningar och Carbon Footprints.

Testar att sälja gammal kurslitteratur

Har ju försökt använda det långa härliga jullovet till att rensa lite i röran. Jag har alltid varit en samlare av stora mått. Det har varit viktigt för mig att äga saker (till exempel kursböcker) och att sedan göra mig av med det har varit i princip uteslutet. Den här separationsångesten kan man spåra direkt tillbaka till min barndom som präglades av att familjen separerades och det finns massor av historier om hur jag gråtit floder över utkastade julgranar eller bilar och pianon som skulle säljas.

Men nu håller nog nånting på att hända med mig. Kanske håller jag på att bli vuxen. Kanske är jag numera så trygg i livet och i mig själv att jag inte behöver alla de här sakerna för att känna trygghet. Det är inte längre en omöjlighet att kasta, sälja, skänka bort. Ibland kan det till och med vara skönt.

Så när jag häromdagen rensade i en av bokhyllorna så tittade jag på min gamla kurslitteratur som jag inte öppnat sen jag slutade plugga. Och varför tro att jag kommer att öppna dem inom de kommande fem åren? Nä, ut med dem!

Ikväll har jag lagt ut en hel del av dem till försäljning på stubok.net. Jag har väl inte så stora förhoppningar om att få napp, men om nån nu är intresserad så är det ju bättre att de kan få köpa dem billigt än att de går direkt i pappersåtervinningen.

Priset vi får betala

Gick till återvinningsstationen idag med en påse pappersförpackningar.

Återvinningsstationer är den bittra frukten av vårt konsumtionssamhälle. Ingen vill bo vid dem, men alla vill ha nära till en så att det enkelt går att göra sig av med sina förpackningar. Alla som klagar på att de antingen står för nära eller för långt bort, undrar om de reflekterar över varför de måste finnas? Att vi själva satt oss i denna situation genom galen konsumtion.

Min närmaste återvinningsstation var i alla fall proppfull idag, så det var bara att bära vidare på min lilla påse, till nästa station. För sån är ju jag, jag vill göra rätt. Men hur många andra skulle inte struntat i allt och slängt förpackningarna i det blandade avfallet istället?

Det ska vara enkelt att handla på det sätt som är bäst för miljön.

Fulla återvinningsstationer är usel reklam för en hållbarare livsstil.

Reflektion

Igår när jag och vännerna gick omkring bland de begagnade kläderna i några av Göteborgs alla second handaffärer var det framför allt en sak som slog oss.

Varför produceras det överhuvudtaget nya kläder?

Det kan i alla fall inte vara för att det behövs.

Morotsmaffia

Läste idag om en ny spännande rörelse som tagit fäste i Finland, Tyskland och USA. Kanske finns nåt liknande i Sverige men jag har då inte hört talas om det i så fall.

Det handlar om en miljömobb som jobbar med positivt konsumentmaktsutövande.

Metoden är att belöna företag som gör något bra istället för att bojkotta de dåliga. En aktion arrangerad av en morotsmaffia kan leda till att flera hundra personer dyker upp för att handla eller äta i en butik eller restaurang som har valt att investera i miljöförbättrande åtgärder. Det kan handla om att byta ut butikens belysningssystem mot ett mer energisnålt, täcka över kylar och frysar för att minska energiförbrukningen eller ersätta en vara i sortimentet med ett ekologiskt alternativ.

Man skapar genom detta en vinna-vinna-situation. Konsumenterna, som ändå ska handla, gör det som vanligt men denna gång genom att hjälpa till exempel sin lokala mataffär att bli grönare. Samtidigt får ett företag som satsat "grönt" möjlighet att öka sin omsättning, tjäna mer pengar som kan investeras i ytterligare gröna åtgärder och dessutom stärka sitt varumärke.

Kul grej.

Champagne

Den källa jag sporadiskt använt under året för att hålla koll på mina utsläpp av växthusgaser har ingen särskild uppgift för utsläppen från champagne. Nu är vi verkligen inga storkonsumenter av champagne men jag gjorde ändå en snabb sökning.

Här framgår att en flaska champagne ger upphov till 700 g koldioxidutsläpp.

Dessa fördelades så här

• 39 % förpackning
• 24 % arbetet i vingården och i vinkällaren
• 13 % transporter
• 11 % diverse maskiner
• 8 % inköpt material och substanser för odling och vintillverkning
  
• 5 % administration

Återigen är det alltså den stora tunga glasförpackningen som är den största boven i dramat. Det är en ganska intressant slutsats tycker jag.

Nu är det ju mycket som är okänt för oss angående hur de räknat fram detta. Om förpackningen bara är framställningen av glasflaskan eller om det även är transporten av den tomma glasflaskan till tappningsstället. Och vad ingår i transporter?

Den allra största påverkan blir sen såklart om jag själv tar bilen till Systemet för att köpa den där flaskan. Då kommer jag snabbt över 700 g koldioxid...

Muller

Vilken dag! Äntligen sken solen i Göteborg.

Efter den sedvanliga lördagsförmiddagstädningen tog jag med mig lilla flickan ut. Stora flickan skulle på kalas (och var dessutom på kalas igår) så det kändes viktigt att göra något kul med henne.

Vi promenerade iväg "mot stan". Var inne på Sagobjörnen och köpte lite begagnade böcker som stora flickan ska få i julklapp. Mötte mamman till en av stora flickans klasskompisar och fick höra om deras bekymmer med kompisar och utanförskap. Tungt. Jag hade ingen aning om att hon känner sig ensam. Tyvärr är hon och min dotter väldigt olika (de har även gått på förskolan ihop tidigare), men det här måste vi ju ta upp hemma.

Gick till Masthuggstorget och klimatfestivalen Muller. Lämnade in några plagg i deras "freeshop" och plockade med mig lika många hem. Dottern ritade och gick omkring och plockade på sig broschyrer i oändliga mängder. Fikade smaskigt fika och blev medlem i Miljöförbundet Jordens vänner. Vet faktiskt inte varför jag inte är medlem där redan. Att vara medlem i många organisationer som gör bra grejer känns som ett klimatsmart sätt att göra av med sina pengar.

Träffade vännen E och hon slog följe med oss upp till Plikta. Det blev som vanligt en trevlig, energigivande pratstund. Lekte en stund tills dottern kissade i byxorna och solen började gå ner, då var det läge att gå hemåt.

Nu klarar jag några veckor till med regn och grått.

Att ge till de rika och ta från de fattiga

Ekot rapporterade i morse om land-grabbing. Det vill säga när rika länder och företag går in och köper upp eller hyr värdefull odlingsmark i fattiga länder. Det är helt enkelt så att jordbruksmark har blivit en tillgång som kommer att ge god avkastning en lång tid framöver. En växande befolkning kommer i sig själv att leda till stigande matpriser. Kombinera detta med oljebrist och klimatförändringar som kommer att minska planetens odlingsbara ytor så inser man att det gäller att se om sitt hus i god tid.

När maten blir en bristvara kommer den också att bli snuskigt dyr.

Länder som kan trygga sin befolknings livsmedelsförsörjning kommer att göra det på bekostnad av de som har det sämre ställt. Och rika företag och investerare som idag har resurser förstår att de kommer att kunna göra fina vinster i framtiden.

I Sverige har vi så stora ytor så vi behöver väl i alla fall inte snylta på andra länder?

Det kunde man ju hoppas. David Jonstad berättar här och här att Sverige minsann också deltar i detta smutsiga spel. Och återigen är det allas våra AP-fonder som håller fanan högt...

Dirty money.

Jag skulle också vilja rekommendera Kjell Alekletts debattartikel från Svenska Dagbladet häromdagen med rubriken "Klimatarbetet kan skapa svält".

Med dagens brukningsmetoder kräver en ökad världsbefolkning ökad användning av fossil energi, samtidigt som en minskad fossilanvändning krävs för att stabilisera framtidens klimat. I Köpenhamn kräver de hungriga mer mat på bordet framför oförändrat klimat. De fattiga nationerna vill ha ekonomisk tillväxt och alla vet att detta i dagsläget kräver mer fossil energi. Vi kan bara studera utvecklingen i Kina och Indien, eller i Sverige från 1945 till 1970. För Köpenhamn betyder det att man inte vill offra ekonomisk tillväxt på klimatets altare. Till sist har vi den rika världen som inte vill betala för att ta hand om det sopberg av koldioxid som vi släppt ut i atmosfären om inte de fattiga också ställer upp.

Vi måste alltså lära oss att bruka jorden och framställa mat med mycket mindre fossil energi. Samtidigt som vi lär oss att äta annorlunda och framför allt mindre.

Dessutom måste vi antingen acceptera att vi inte kan leva i ständig ekonomisk tillväxt eller hitta sätt att ha tillväxt som inte kräver användning av fossil energi.

Och som om inte det var utmaningar nog så måste vi i de rika länderna gå med på rejäla välfärdssänkningar både för att möjliggöra för de fattiga länderna att utvecklas och för att betala för klimatanpassningar i de länder som kommer att drabbas hårdast.

Men låt oss börja med att vårda vår egen odlingsmark och lämna andra länders mark åt dem.

Struts

Det är en sak jag funderar mycket på just nu. Det är hur länge vi ska fortsätta låtsas som ingenting. Hur länge vi ska sticka huvudet i sanden och köra på som om inget håller på att hända.

Vi läser att IEA säger att oljan tar slut mycket snabbare än beräknat och att siffrorna i rapporten till och med är tillrättalagda för att inte skapa panik. Dagligen kommer rapporter om att klimatet och de andra ekosystemtjänsterna ballar ur.

Och samtidigt förutspår handeln att julshoppingen kommer att slå alla rekord.

Är inte det väldigt, väldigt konstigt?

Årets julklapp

GP:s läsare har nu avgjort årets kanske mest spännande fråga. Den om årets julklapp. På första plats kom "mediemobil", sedan följde abonnemang på middagskasse och minidator.

Kul att middagskassen kom på andra plats. Av de alternativ man hade att välja på var det mitt förstaval helt klart.

Annars ligger en symaskin väldigt högt upp på min personliga lista. Idag var jag på lokala kemtvätten som även gör skräddaruppdrag och lämnade in lite kläder för lappning och lagning. Inga avancerade saker alls, hade absolut kunnat göra det själv om jag haft en fungerande symaskin (på min slutade zickzacken att fungera för kanske fem år sen). Fast å andra sidan. Jag använder mina pengar till konsumtion med ganska liten miljöpåverkan. Och det är väl det vi måste lära oss göra för alla våra pengar. Konsumera tjänster. Och hålla tummarna att skräddaren inte använder sin lön till att åka till Thailand.

Kanske ska jag inte alls önska mig nån symaskin. I alla fall inte någon ny. Tillverkningen av en symaskin lär ju leda till några kg koldioxid. En begagnad symaskin får det bli. Det känns på något sätt som en grej man ska ha hemma. Särskilt med en väldigt "pysslig" dotter som lär vilja utforska sömnadens alla mysterier om nåt år eller så.

Vad är det som är viktigt?

Det kom ett inlägg på Ecoprofile häromdagen:

Var hittar jag en prioriterad (rangordnad, helst med någon typ av kvantifiering) lista över vilka miljöåtgärder man som privatperson kan göra?

Jag slängde givetvis in ett snabbt svar, utifrån mitt klimatperspektiv. Svaret blev så här:

Kul fråga. Jag skulle vilja börja med att säga att det beror på vilket utgångsläge du har. Om du bor i stan eller på landsbygd. Om du bor i villa eller lägenhet. Vad du brukar göra på semestern. Hur dina matvanor ser ut.

Om nu frågan gällde dig som individ. Kanske var du ute efter en mer generell lista. Men på grund av ovanstående är det svårt att rangordna på ett vettigt sätt. Men jag gör ett första försök ändå.

1, Sälj bilen. Cykla, åk kollektivt, gå med i en bilpool.
2, Sluta flyg på semestern.
3, Sluta ät kött och minska på mejeriprodukterna.
4, Köp Bra Miljöval-märkt el.
5, Bo litet och välisolerat.

Om du gör allt detta skulle jag säga att du ligger väldigt bra till, åtminstone när det gäller dina koldioxidutsläpp (miljö är ju som bekant så mycket annat också).

Sen är det fler som har svarat. Många kloka ord. Bland annat ett svar önskade jag att det var jag som hade skrivit. Den tog sin avstamp i det här att klimatfrågan just nu överskuggar alla andra miljöproblem på ett ganska farligt sätt. För trots min klimatångest så skräms jag nästan lika mycket av utarmningen av den biologiska mångfalden, kemikaliespridningen, utfiskningen av haven med mera, med mera.

Fast för mig hänger detta ganska mycket ihop. Om jag av klimatskäl väljer att laga mina kläder istället för att slänga och köpa nytt så är detta i högsta grad positivt för kemikaliespridningen och färskvattenanvändningen. Om jag av klimatskäl väljer att äta närodlat och vegetariskt så har det positiv effekt även på den biologiska mångfalden och utfiskningen av haven. Om jag av klimatskäl väljer att köpa Bra Miljövalmärkt el så slipper jag stödja kärnkraftsutbyggnad. Om jag av klimatskäl avstår från bil så har det positiva effekter på stadsutvecklingen. Och så där kan man hålla på.

I svaret på ovanstående fråga gavs i alla fall ett förslag på en metod man kan använda för att få en helhetsbild av sin miljöpåverkan. Förslaget var i mina ögon helt lysande och går ut på att man ska se över sin egen konsumtion av varor och tjänster och sortera upp dem i tre nivåer:

1. Det som är nödvändigt för min överlevnad (t ex mat och husrum),
2. sådant som jag visserligen kan klara mej utan, men som har stor betydelse för min livskvalitet (t ex rekreation, resor till vänner och bekanta, en lite finare måltid) och
3. sådan lyx som jag egentligen klarar mej utan.

Den första ansträngningen är sedan att sätta stopp för så mycket som möjligt i kategori 3).
Nästa ansträngning är att produkt för produkt och tjänst för tjänst inom kategori 1) och 2) lära känna vilken miljöbelastning denna innebär för att sedan börja sortera ut var man borde sätta in förändringar. En del förändringar kan vara lämpligt att planera på sikt medan andra är lättare att sätta in omedelbart.

Oerhört pedagogiskt och smart sätt att tackla sin miljöpåverkan och fånga upp de stora, viktiga åtgärderna.


Tack till Magnus Billberger för idé och inspiration.

Nummer 6, Maten

Ikväll var det sjätte "träffen" i webinarserien "Grön omställning i praktiken". Temat var matval och Maja Söderberg var gästföreläsare. Jag hade ju glädjen att få ett ex av hennes bok tidigare i år, men hade faktiskt glömt bort den. Nu blev jag sugen på att ta fram den och testa några recept.

Som vanligt var det intressant och inspirerande.

Jag skrev ner några av de saker Maja berättade som kan vara bra att ha i bakhuvudet:

• Isbergssallad ger 16 gånger mer växthusgasutsläpp på vintern jämfört med på sommaren
• Ris är 3 gånger sämre ur klimatsynpunkt än de andra "kolhydrattillbehören"
• Köttkonsumtionen har ökat med 38% mellan 1990 och 2005
• För att göra 1 kg ost behövs 10 liter mjölk

Huvuddragen i Majas föreläsning var de sex grundtankarna som hon också berättar om på sin hemsida:

• Utgå från säsongens råvaror
• Köp närproducerat eller rättvisemärkt
• Välj ekologiskt
• Minska din köttkonsumtion
• Välj fisk från hållbara bestånd
• Släng inte mat

Till det vill jag lägga till det kanske allra viktigaste: ta inte bilen till mataffären.

Alla dina klimatsmarta val äts upp av den ineffektiva bilresan.

Gamla jeans

En av de saker jag brukar fundera mycket över i relation till det framtida hållbara samhället är textilier. Alla dessa kläder och tyger som finns i omlopp och fortfarande framställs, hur ska vi ta hand om dem på bästa sätt? Fina saker som är hela och rena går ofta till nån sorts andrahandsmarknad, men ibland har man ett plagg som egentligen är hur fint som helst och av toppenkvalitet, men kanske har det fått nån fläck eller gått sönder lite och då tvingas man slänga det. Varje gång gör detta ont i mig. Ohållbarheten är så påtaglig och smärtsam. Finns inget sätt att ta hand om alla dessa tyger och fibrer?

Häromdagen ramlade jag på en affär som är inne på den här linjen och när jag ramlar över affärsidéer jag gillar brukar jag ju inte kunna låta bli att dela med mig av dem här.

Vad det handlar om i det här fallet är att ta hand om gamla jeans och sy barnbyxor av dem. Lysande. Nästa gång jag åker till Stockholm kommer jag absolut att ta med ett gäng byxor och lämna in dem på Yorrik.

Misslyckad medveten konsument

Idag skulle jag göra några ärenden. Det viktigaste var att lämna in lite kläder på den lokala kemtvätten, som även gör skräddaruppdrag. Både jag och dottern hade några grejer som behövde lappas och lagas. Dessutom behövde jag fylla på Dermanord-innehavet och som tur är finns en salong i närheten som säljer detta. Vad bra att kunna vara medveten konsument i sitt hemkvarter.

Men, så lätt fick det minsann inte vara. På lördagar är det bara skräpkonsumtion som funkar. Kvalitetsställena håller stängt.

Så ser det inte ut i min hållbara framtid.

Idag: Blog Action Day

Som en av drygt hundra svenska bloggar deltar jag idag i årets Blog Action Day på temat Climate Change.

Jag har varit inne på några olika teman för dagens inlägg:

• När jag blir statsminister så...
• Kunskap suger
• Revenge of the glädjebudskap
• Redan i Rio

Men jag har inte kunnat bestämma mig för vad det ska bli och nu lät jag maken säga en siffra mellan ett och fyra för att välja. Det blev tre.

Så, here we go at "Revenge of the glädjebudskap". Och som vanligt har jag ingen aning om var det kommer att sluta.

Ingen har väl kunna undgå Volkswagens nya kampanj "The fun theory" med den pianospelande trappan och världens djupaste soptunna. Teorin för stunden, som Naturskyddsföreningens generalsekreterare Svante Axelsson för övrigt är tidernas kanske största anhängare av, är att det måste vara skoj och trevligt att vara miljöengagerad. Samhällets omställning till en mer hållbar framtid är mysig och oproblematisk. Det finns roliga, tekniska lösningar och gröna alternativ att ta till i varje situation.

Jag vet inte vad detta är ett tecken på. Kanske är det en reaktion på allt för mycket kris och elände. Eller så är det bara så att det är roligare med roligheter. Eller, om jag ska vara konspiratorisk, så handlar det om att villa bort oss. Få oss att glömma att det är allvar nu. Att det kommer att bli besvärligt, faktiskt vad vi än väljer.

Snacka om att vår generation sitter med Svarte Petter. Vi är den första generation nånsin som inte kommer att få det bättre än vår föräldrageneration. I själva verket har våra föräldrar skänkt oss ett sjunkande skepp. Medan de har smort sina krås har de grävt en jävligt djup grav åt sina barn och barnbarn.

Vi har två alternativ. Business-as-usual eller en snabb, total "deoljefiering" av hela samhället.

Det första leder med största sannolikhet till ett jordklot med riktigt usla förutsättningar för mänskligt liv på väldigt många platser, medan det andra alternativet innehåller en massa spännande utmaningar och nya lärdomar. Något vi människor ju bevisligen är ruggigt duktiga på.

Det känns som att vi inte har något reellt alternativ och det är väl här glädjebudskapet kommer in. Eller borde komma in. Business-as-usual är kris, krig och elände. Det hållbara samhället är spännande utmaningar och nya lösningar. Om du ser dig omkring så kan du nog inte se något som inte i något skede har kommit i kontakt med olja. Det är detta som är utmaningen. Nya lösningar för precis ALLT i samhället och det är vi, dagens och morgondagens vuxna som ska komma på de här nya lösningarna.

Shit, vad spännande! Vi är på väg in i en helt okänd framtid som vi alla har ansvar för och som vi gemensamt ska forma.

Det kan ju faktiskt bli hur kul som helst.

Mat och klimat

Den här veckan har Naturskyddsföreningen sin traditionsenliga Miljövänliga vecka. I år är temat Mat och klimat och några av budskapen är:

• Ät mindre kött
• Släng inte mat
• Ät ekologiskt (och ska det vara kött så köp naturbeteskött)
  
• Ät säsongsanpassat
• Ät grova grönsaker
• Ät mindre ris
• Ta inte bilen till affären
  

Här finns en film som sammanfattar vad som är bra att tänka på.

Personligen kan jag tycka att Naturskyddsföreningen fegar ur lite, jag hade önskat en tuffare retorik. Det är klart att det är bra att göra varannan måltid vegetarisk, men nu pratar vi om en förening som utger sig för att vilja rädda världen och att då inte ta debatten om till exempel mejeriprodukternas klimatpåverkan är för mig underligt.

Själv utger jag mig ju för att vara hyfsat medveten och påläst, men att mejeriprodukterna står för så mycket som kanske 500 kg per år hade jag ingen aning om innan jag började det här experimentet.

Om man betänker att vi ska ner till kanske ungefär just 500 kg koldioxidutsläpp per person och år i en hållbar framtid så är det lätt att inse att det inte räcker att äta varannan vegetariskt. Bara genom att äta motsvarande ett kg brasilianskt nötkött i månaden kommer man upp i 500 kg.

Under det här året försöker jag byta ut en del av min fiskkonsumtion mot baljväxter, jag har slutat med mjölk i téet, och jag laddar för att sluta med osten på frukostmackan. Jag försöker ta hand om alla rester. Vi beställer hem en del mat, en del handlar vi på de lokala affärerna och nån gång ibland, kanske en gång i månaden, tar maken bilen till "stor-Coop". Jag försöker lära mig att tänka på att äta säsongsanpassat men tycker ofta att det är svårt.

Det är mycket att tänka på när det gäller maten, men det som är bra med det är att det finns någon liten åtgärd som passar alla!

Stress

Hur skriver man ett blogginlägg när hjärtat blöder och ångesten ligger som en tung sten i magen? Det går inte att göra något vettigt, det får bli vad det blir.

Stressnivån är hög just nu. På alla möjliga plan.

• Senast 2015 måste utsläppsnivåerna börja minska. Hur fan ska det gå till? Vad kan jag göra?
  
• Cykeln har pajat, hur ska jag ta mig till jobbet? Inte ens Nils kunde hjälpa mig denna gång.
• På tok för mycket att göra på jobbet. Roliga saker, men för många.
  
• Bara 77 dagar till COP15 i Köpenhamn, hur ska de hinna få fram ett bra avtal?
• Skördetid i kolonin. Vill njuta av det, men hinner inte.
  

Jag hoppas filmen får ordentligt genomslag. Några gånger rann tårarna. Tankarna rusade iväg, funderingar över sådant som blir omöjliga oväsentligheter i det här perspektivet. Pensionsval. Marieholmstunnel och Förbifart Stockholm. Plantera körsbärsträd.

Tänk om det gick att få till ett tillfälligt stopp. Fem år utan semesterresor med flyg. Fem år utan regionförstoring. Fem år utan tillväxt. Fem år med minskad köttkonsumtion. Fem år med preventivmedel. För att ge planeten lite andrum. Det är NU det gäller. Inte sen.

Filmens skapare Franny Armstrong säger det så bra. De tidigare generationerna visste inte. För kommande generationer är det för sent. Det är bara vi som kan rädda planeten.

Det är bara vår generation som kan rädda planeten.

Det ligger en hel del ansvar i den vetskapen. Hur hanterar vi det ansvaret?

Och vattenkokarkris

Och så gick vattenkokaren sönder när jag skulle koka upp vatten till middagens majskolvar. Blä!

Vattenkokare kan vi inte leva utan så det blir helt enkelt till att köpa en ny. Undrar vad det är för koldioxidutsläpp på en sån.

Strumpkris

Efter en lång barfota-sommar går nu mina strumpor sönder på löpande band. Det verkar som att jag kommer att bli tvungen att ge mig ut på strump-shopping.

Nån som har nåt tips?

Hampa? Bambu? Eko-bomull?

Har konsumenten möjlighet att agera hållbart?

Idag har jag varit på seminarium anordnat av Naturvårdsverket och Konsumentverket, på ovanstående tema.

Några nya studier presenterades, liksom några gamla. Inga revolutionerande nyheter. Många tycker fortfarande att det är konsumenterna som ska lösa klimatkrisen, med just konsumtion.

Ni som hängt med här ett tag vet att det där inte är min linje. Konsumenterna kommer inte att lösa detta! Hur insatt och påläst man än är så vill man inte avstå från biffen/bilen/flygresan. Vårt hopp står till politikerna. Att vi får riktigt tuffa styrmedel som styr in på rätt linje. Det är så beteendeförändringar uppstår. Anledningen till att vårt beteende idag är att flyga mycket mer än för 20 år sen och äta mycket mer kött är helt enkelt en följd av att det blev möjligt tack vare billigare priser. Då bör det funka åt andra hållet också, dyrare priser, annat beteende. Snorenkelt.

Dessutom kommer inte klimatkrisen att lösas med konsumtion. Hur grön den än är. Det handlar inte om att byta från bensinbil till miljöbil. Det handlar om att byta till en annan livsstil som innebär betydligt färre bilresor. Men detta berördes bara väldigt flyktigt idag. Det är fortfarande alldeles för känsligt.