Idag är jag lite låg. Dels för att förberedelserna inför konferensen i Kairo sliter på mig och dels på grund av själva resan. Klimataspekterna av den, att vara borta från familjen, att vara borta från kolonin just när jordgubbarna mognar. Det känns tungt.
Dessutom hade vi en nedslående fikarumsdiskussion idag. Jag arbetar i ett kontorshotell och några av våra korridorskollegor är miljömuppar precis som vi. När jag kom till lunchen så satt tre stycken där och pratade om uppoffringar och det framgick snabbt att det var mig de pratade om. Fast de var snabba att tillägga att de vet att jag inte anser att jag gör några uppoffringar i mitt liv, men att nog många andra skulle tycka det. Och så kom hela paketet, att så länge det är tillåtet att flyga så kommer de att göra det, att det ju är så besvärligt att leta upp schyssta kläder så det blir "giftkläder made by children" och att man minsann inte kan lägga hela ansvaret på den enskilda människan, utan det är upp till politikerna att fixa det här.
Jag blev så ledsen att jag nästan började gråta.
Vi (eller snarare dom) kom fram till att det är så svårt att avvika från normen och det nog är en bidragande orsak till att man till exempel inte slutar flyga fast man egentligen har den kunskap som behövs för att inse att mänskligheten inte kan fortsätta så här.
Normen. Den där förbannade normen.
I morse var det ett inslag på radion om de fattiga barn som inte kan flyga till Italien på sommarlovet och inte heller gå på Gröna Lund. Som om att det är en mänsklig rättighet att få gå på Gröna Lund. Jag fattar att det är skitjobbigt för de barn som varken varit på Gröna Lund eller i Italien att komma tillbaka till skolan på hösten. Men handlar det inte om att det är vi vuxna som sätter normen? Att det är vi som gör dem till avvikare? Det var i alla fall känslan jag fick av att lyssna på inslaget, att nu ska vi peka ut dem som avvikare istället för att göra vinklingen på alla bra saker man kan göra som inte kostar särskilt mycket pengar. Och som dessutom inte belastar miljön.
Idag på lunchen insåg jag att nu när jag för första gången i mitt liv verkligen strävar efter att vara normal (och känner mig så) så betraktas jag som väldigt udda. Konstigt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag har läst ditt inlägg flera gånger och det är så sant det du skriver.
SvaraRaderaJag känner så väl igen den där känslan av att bli sedd som lite annorlunda på grund av de val jag gör. Jag hatar verkligen känslan av att behöva försvara mina val. Det är ju precis som du skriver – normen borde vara att leva med minsta möjliga miljöpåverkan. Alla som inte gör det borde behöva förklara varför de valt att leva som de gör, inte tvärtom.
Fast bra dagar tror jag att mina val har betydelse även för dem som tycker jag är konstig. Om normen ska flyttas någonstans måste några gå före. Fortsätt vara tydlig med att dina val inte är någon uppoffring för dig! En och annan fattar säkert, så småningom :-)
Håll i. Håll ut. Fortsätt att se dig själv som normal!
SvaraRaderaDet är det där med att det som är vanligast är normalt. Vilket gör att i stort sett vad som helst går att normalisera, hur idiotiskt det än är. Men då är det liksom ok plötslig bara för att det är vanligast...
SvaraRaderaÄh, jag åt på Maccedonken första gången när jag var typ 16 år. Ingen skada skedd. Hade bara varit i Norge innan jag när jag var 19 åkte till Lettland. ingen skada skedd. När jag var liten minns jag att jag inte ville lämna hemma. inte ens för en tur till norge. Jag hade min lilla häst och sjön nära och hade inte någon som helst längtan bort. Vänner i skolan pratade efter sommaren om var de varit. Jag konstaterade att jag stack ut. Men sen gick jag hem och red.
SvaraRadera