Klimatmärkning och personliga koldioxidkonton

Idag blir det ett inlägg som kommenterar två andra blogginlägg, som på sitt sätt hänger ihop. Vi får se om jag kan få ihop det.

Klotet hade tidigare i veckan ett program som delvis berörde det här med individuella utsläppsrätter. David Jonstad var där och pratade sig varm för det systemet, som även jag ser som väldigt intressant. Det känns hyfsat rättvist och tydligt, men har även en del problem. För att det ska bli riktigt intressant behöver det till exempel bli internationellt, annars kommer bara vi svenskar att åka till Norge eller Danmark och tanka. Typ. Och visst kan det vara krångligt och dyrt.

Men något måste ju göras. För nu är vi på väg käpprätt åt helvete. Planeten kokar och förhandlingarna i Köpenhamn verkar vara på väg att misslyckas innan de ens börjat.

Björn Carlén var väldigt mån om att värna statens intäkter från koldioxidskatten. Det kändes väl inte helt modernt. Vi är på väg mot ett samhälle där vi inte kan tillåta oss att släppa ut i princip någon koldioxid alls, då kan man inte bygga samhällsekonomin på att det ska komma intäkter från en sån skatt. Tankefel.

Ett alternativ till individuella utsläppsrätter är att sätta globala tak på vad som får utvinnas ur jordskorpan. Då kan man låta de företag som vill plocka upp fossila bränslen slåss om rätten att göra detta, i en auktion. Pengarna går till u-länder för att mildra effekterna av klimatförändringen.

Över till den andra bloggen jag vill kommentera. Till min stora glädje skrev idag EkoTänk om hur de på KRAV har resonerat kring klimatmärkning. Ett lysande inlägg som beskriver skillnaden mellan att klimatmärka produkter jämfört med att klimatmärka produktionsmetoder. Jag funderar mycket på det här med Carbon Footprints, som för mig personligen skulle underlätta livet massor. Men precis som Johan skriver har flera nackdelar.

Så här tänker jag. Om vi i framtiden (=så fort som möjligt, SENAST 2050) ska ner från 10 ton till 500 kg CO2e per person och år så kommer vi att behöva väga våra utsläpp på guldvåg. Då tror jag att det finns en vits med att stå framför en ost- eller köttbit och inse hur stora utsläppen är. Det kommer att leda oss till de bättre produkterna, med mindre utsläpp. Det handlar både om att byta till en helt annan produkt (från kött till bönor), och att byta inom produktgruppen. Ett exempel på det senare skulle kunna vara äpplen som kanske har hyfsat lika utsläpp i produktionsmetod vare sig de kommer från Sverige eller Argentina, men där det kan bli skillnad beroende på transportsätt. Kanske skulle våra svenska äpplen bli mer eftertraktade med ett sånt system?

Det finns dock många förutsättningar som måste uppfyllas för att det som är bra med Carbon Footprints ska uppfyllas. Grundläggande är att beräkningsreglerna blir bra och rätt och görs på samma sätt för äpplena, oavsett om de kommer från Sverige eller Argentina. Dessutom måste det finnas flera klimatmärkta produkter i samma kategori för att det ska bli användbart. Om bara de svenska äpplena är märkta gör det ingen nytta, för då vet vi inte om just de äpplena är bra eller dåliga ur klimatsynpunkt.

(Fast finns det märkta bananer vet vi att de är bättre än bananerna. Och kan välja äpplena istället)

I alla fall, dit jag vill komma med det här inlägget är att de här två systemen kompletterar varandra. Med individuella utsläppsrätter så kommer det att finnas användning för en klimatmärkning av produkter, för konsumenterna kommer att jaga klimatsnålaste valen. Och i själva verket kan det vara så att handel med individuella utsläppsrätter förutsätter att det finns ett system för att beräkna utsläppen från varor och tjänster så att vi vet hur mycket som ska dras från kontot när vi varit och handlat.