Kyligt

Förra helgen när vi packade ihop oss för att åka till Stockholm gick jag omkring och stängde av alla lägenhetens element. Det är ju en bra sak att göra när ändå ingen ska vara hemma. Dumt att elda en massa fossilgas och sopor i onödan.

Men när vi kom hem framåt lördag kväll fick jag ångra mig bittert. Tusan vad kallt det var! Neråt 16 grader. Vi brassade alla element på max, tände värmeljus och drog på oss såväl tofflor som koftor. Att det tar sån tid att värma upp en lägenhet! Först nu, två dygn senare, känns det riktigt behagligt igen.

Det här med inomhustemperatur är en av mina svaga punkter. Jag är smärtsamt medveten om att ett av de klassiska tipsen för att vara klimatsmart är att sänka temperaturen ett par grader och att detta givetvis är en vettig sak. Det är bara det att jag fungerar så himla dåligt när jag fryser. Är det kallare än 20-21 grader inne vill jag bara sitta med alla mina kläder under en filt i soffan och kura. Och så kan man ju inte ha det i fem månader.

Jag brukar härleda den här aversionen mot kyla till min barndom. När jag föddes var det smällkall vinter, 40-42 minusgrader och huset vi bodde i var mer eller mindre oisolerat. Sen fortsatte detta med dåligt isolerade hus hela min uppväxt. Dessutom tillbringade jag mycket tid utomhus även när det var som kallast. Hundar och hästar behöver ju komma ut och röra på sig även på vintern, så det var ju bara att bita ihop och dra på alla kläder som fanns att uppbringa. Jag vet inte hur många gånger under mina första 15 år jag förfrös olika kroppsdelar.

Så nu vill jag ha det varmt och skönt.