En av de saker jag förundras allra mest över är att så många människor tycker att det är helt okej och alldeles självklart att vi ska bygga våra samhällen utifrån bilen. Jag menar, städerna befolkas av människor, individer, stora, små, gamla, unga, sjuka, friska, rika, fattiga. Och alla vi ska enas om ett förhållandevis begränsat utrymme. Det ska vara en trygg miljö, där man ska kunna röra sig ute utan att bli sjuk av luften, störd av bullret eller riskera att skadas. Vi behöver dessutom natur för att må bra, på inte alltför långt avstånd.
Men är det dessa samhällen vi bygger? Är det så vi tänker när vi bygger städerna? Nä, det bil, bil, bil. Kan jag komma fram med bilen? Kan jag parkera min bil? Ni försämrar väl inte för bilen? Ta inte bort min parkeringsförmån! Försämra inte mitt reseavdrag! För Guds skull gör det inte dyrare att köra bil!!!
Hur gick det till när det blev det allra viktigaste? Och hur resonerar alla de som tar alla möjligheter att sjunga bilens lov? Alla de som tagit sina familjer, bosatt sig i en pendlarförort, gjort sig beroende av bil och nu förväntar sig att vi som bor kvar i stan ska välkomna deras bullrande, utrymmeskrävande, ibland växthuseffektpåverkande, alltid människofientliga bilar i våran fina stad?
Mer om att bilen styr fanns att läsa i söndagens Svenska Dagbladet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar