Kanske gör jag lite nytta ändå

No Impact Man, refererade häromdagen till en utredning som beskriver vilka faktorer som ligger bakom att människor inte agerar för att rädda klimatet. Forskarna har hittat sex faktorer, varav flera känns helt självklara. Den ena handlar om bristande kontroll, att människor väljer att göra ingenting alls när de får en känsla av att deras handlingar är för små för att göra någon skillnad.

Den tolkning No Impact Man gör och som jag också gärna ansluter mig till är att det faktum att vissa människor inte tror att de kan påverka gör att de förnekar klimatförändringarna helt och hållet.

Så, bara genom att visa att jag tror att det går att påverka, genom att på allvar försöka leva mitt liv med så små koldioxidutsläpp som möjligt så kan jag hjälpa andra människor att acceptera att växthuseffekten faktiskt existerar och att det är möjligt att göra något åt den.

Jag får försöka leva på det ett tag.

It´s the end of the world as we know it

Klimatångesten är över mig igen. Med förnyad styrka. Den brukar komma med jämna mellanrum. Tack och lov brukar glädjen över att leva knuffa undan den efter en tid.

Just nu finns det inte många anledningar att inte ha klimatångest; 2000 klamrar, läsningen av Sex grader samt ett kåseri av en amerikansk klimataktivist är starkt bidragande orsaker.

Kåseriet är långt. Jag blir sorgsen.

Några rader biter sig fast.

...the battle against greenhouse-gas emissions, as we have currently framed it, is over. It is absolutely over and we have lost.

Författaren menar här att vi helt har tappat kontrollen över klimatförändringen; och att det inte längre spelar någon roll vad vi gör.

Our version of life on earth has come to an end.

Och detta är vad vi har framför oss:

We must leave behind 10,000 years of civilization; this may be the hardest collective task we’ve ever faced. ... We have to discover and re-discover other ways of living on earth.

Och frågan är:

How do we survive in a world that will probably turn—is already turning, for many humans and non-humans alike—into a living hell? How do we even grow or gather food or find clean water or stay warm or cool while assaulted by biblical floods, storms, rising seas, droughts, hurricanes, tornadoes, snow, and hail?

Och slutligen, påminnelsen, som sparkar på den som redan ligger:

... if planetary warming were to vanish tomorrow, we would still be left with ample catastrophic potential to extinguish many life forms in fairly short order: deforestation; desertification; poisoning of soil, water, air; habitat destruction; overfishing and general decimation of oceans; nuclear waste, depleted uranium, and nuclear weaponry—to name just a few. (While these symptoms exist independently, many are intensified by global warming.)

Tomheten i mig när jag försöker ta till mig detta är enorm. Vad håller vi på med? Vad ska jag säga till mina barn? Vad lämnar vi efter oss?

Allt jag gör känns så futtigt. Ingenting spelar någon roll längre. Slaget är förlorat. Jag har misslyckats. Jag har suttit på all kunskap i så många år och inte lyckats förändra något eller någon.

Tips för att leva klimatsmart

Hamnade av en slump på Naturskyddsföreningen i Örebros hemsida.

De levererar följande härliga tipssida. Där kan du alldeles säkert få en massa uppslag till en helg utan klimatpåverkan.

Klimatmärkning och personliga koldioxidkonton

Idag blir det ett inlägg som kommenterar två andra blogginlägg, som på sitt sätt hänger ihop. Vi får se om jag kan få ihop det.

Klotet hade tidigare i veckan ett program som delvis berörde det här med individuella utsläppsrätter. David Jonstad var där och pratade sig varm för det systemet, som även jag ser som väldigt intressant. Det känns hyfsat rättvist och tydligt, men har även en del problem. För att det ska bli riktigt intressant behöver det till exempel bli internationellt, annars kommer bara vi svenskar att åka till Norge eller Danmark och tanka. Typ. Och visst kan det vara krångligt och dyrt.

Men något måste ju göras. För nu är vi på väg käpprätt åt helvete. Planeten kokar och förhandlingarna i Köpenhamn verkar vara på väg att misslyckas innan de ens börjat.

Björn Carlén var väldigt mån om att värna statens intäkter från koldioxidskatten. Det kändes väl inte helt modernt. Vi är på väg mot ett samhälle där vi inte kan tillåta oss att släppa ut i princip någon koldioxid alls, då kan man inte bygga samhällsekonomin på att det ska komma intäkter från en sån skatt. Tankefel.

Ett alternativ till individuella utsläppsrätter är att sätta globala tak på vad som får utvinnas ur jordskorpan. Då kan man låta de företag som vill plocka upp fossila bränslen slåss om rätten att göra detta, i en auktion. Pengarna går till u-länder för att mildra effekterna av klimatförändringen.

Över till den andra bloggen jag vill kommentera. Till min stora glädje skrev idag EkoTänk om hur de på KRAV har resonerat kring klimatmärkning. Ett lysande inlägg som beskriver skillnaden mellan att klimatmärka produkter jämfört med att klimatmärka produktionsmetoder. Jag funderar mycket på det här med Carbon Footprints, som för mig personligen skulle underlätta livet massor. Men precis som Johan skriver har flera nackdelar.

Så här tänker jag. Om vi i framtiden (=så fort som möjligt, SENAST 2050) ska ner från 10 ton till 500 kg CO2e per person och år så kommer vi att behöva väga våra utsläpp på guldvåg. Då tror jag att det finns en vits med att stå framför en ost- eller köttbit och inse hur stora utsläppen är. Det kommer att leda oss till de bättre produkterna, med mindre utsläpp. Det handlar både om att byta till en helt annan produkt (från kött till bönor), och att byta inom produktgruppen. Ett exempel på det senare skulle kunna vara äpplen som kanske har hyfsat lika utsläpp i produktionsmetod vare sig de kommer från Sverige eller Argentina, men där det kan bli skillnad beroende på transportsätt. Kanske skulle våra svenska äpplen bli mer eftertraktade med ett sånt system?

Det finns dock många förutsättningar som måste uppfyllas för att det som är bra med Carbon Footprints ska uppfyllas. Grundläggande är att beräkningsreglerna blir bra och rätt och görs på samma sätt för äpplena, oavsett om de kommer från Sverige eller Argentina. Dessutom måste det finnas flera klimatmärkta produkter i samma kategori för att det ska bli användbart. Om bara de svenska äpplena är märkta gör det ingen nytta, för då vet vi inte om just de äpplena är bra eller dåliga ur klimatsynpunkt.

(Fast finns det märkta bananer vet vi att de är bättre än bananerna. Och kan välja äpplena istället)

I alla fall, dit jag vill komma med det här inlägget är att de här två systemen kompletterar varandra. Med individuella utsläppsrätter så kommer det att finnas användning för en klimatmärkning av produkter, för konsumenterna kommer att jaga klimatsnålaste valen. Och i själva verket kan det vara så att handel med individuella utsläppsrätter förutsätter att det finns ett system för att beräkna utsläppen från varor och tjänster så att vi vet hur mycket som ska dras från kontot när vi varit och handlat.

Doing good while doing time

Det är ju helt självklart att man ska driva fängelser som små ekologiska självförsörjande enheter där fångarna är de som gör jobbet. Så jäkla bra.

I U.S.A. driver man Sustainable Prison Projects, som bland annat går ut på detta.

Fångarna kommer ut med nyvunnen kunskap (både praktisk och vetenskaplig) som de kan försörja sig på utanför murarna, de har riktigt meningsfull sysselsättning under tiden och själva anläggningen minskar sin klimatpåverkan.

Vilken anläggning i Sverige blir först att följa efter?

Marknadskrafterna

Vetenskapsradion rapporterade igår om en sammanställning som visar att världens 100 största företag lovar att minska sina koldioxidutsläpp med i snitt två procent per år.

Kort sagt är detta skrämmande dåligt och ett ack så tydligt bevis på att vi absolut inte kan överlämna till marknaden att lösa miljöproblemen. Politikerna behövs för att sätta ramar och regler!

Skördetid

Alltså, jag blir så lycklig över Barack Obama. Han är min hjälte. Nu håller han och Michelle på och undersöker möjligheten att sätta igång en "Bondens marknad" utanför Vita huset. Både för att sälja det som odlas i deras egen trädgård men även för lokala bönder. Helt rätt. Det där är en förebild att ta efter! Läs mer här.

För eventuella läsare i Göteborg kan jag tipsa om att Slottsskogskolonin har Höstfest på lördag mellan 13 och 16. Tyvärr vågar vi inte kalla det skördefest för det brukar inte finnas så mycket skörd. Det är lite för tidigt för äpplen, päron och plommon och det andra som växer, i alla fall i min trädgård, vill jag ha för mig själv... Gissar att det är samma för de andra på området.

Men växtmarknad blir det, liksom loppis, korvgrillning, våfflor mm. Varmt välkomna!

Sommarens bokskörd

Jag har faktiskt hunnit läsa en del i sommar. Och jag är så glad att jag läst en del av de där måste-böckerna som jag längtat så efter.

Tyst hav hade jag med mig till Kairo. Tack Isabella Lövin för den boken, för ditt engagemang och att du nu gett dig in i politiken. Vi behöver modiga, pålästa, kloka politiker som du! Den gav mig en sporre att minska min fiskkonsumtion ytterligare, jag kämpar på med det!

Och på tal om kloka, modiga politiker så var nästa bok Barack Obamas memoarer Min far hade en dröm som jag fick av storebror i julklapp. Jag blev inte mindre imponerad av Obama efter detta och att läsa boken satte igång processer i mig som jag inte vet var de slutar. En av mina favoritförfattare har också läst den nyligen och skriver så här.

Passande nog var nästa bok just Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig av Bodil Malmsten. Inte hennes bästa bok men det är alltid en särskild njutning att läsa hennes små betraktelser.

Jag tog en till "utlandssvensk" när jag ändå var igång. Sonat till Miriam av Linda Olsson. Mycket bra.

De två sista läste jag egentligen som en mjuk uppladdning inför den stora utmaningen. Att läsa Sex grader av Mark Lynas. Jag har velat fram och tillbaka länge om jag ska läsa den eller inte. Främst för att jag vet många som blivit riktigt deprimerade av att läsa den och så har jag tänkt att jag inte behöver läsa den eftersom jag redan är medveten om vad det handlar om. Men jag bestämde mig till slut för att göra det ändå.

Jag håller fortfarande på med den och har kommit till kapitlet som handlar om vad som händer vid två graders uppvärmning och jag tycker redan att det är skrämmande nog.

I alla fall, Sex grader fanns inte hemma i min bokhylla så tack vare den fick jag bege mig till närmsta bibliotek och låna en bok. Kan inte minnas när det hände senast (lågstadiet?). Jag är riktigt usel på att låna böcker. Väl där passade jag också på att ställa mig i kö för Skriet från kärnfamiljen som är nästa bok jag längtar efter att läsa efter att följt bloggen ett tag.

En bonus med biblioteksbesöket var att jag kunde passa på att läsa senaste numret av Vi föräldrar, med artikeln om "Köpstopps-Anki". Kändes väldigt passande...

Skolresor

Nu är skolorna igång på riktigt igen och det märks på vägarna i Göteborg. Genast mycket mer trafik.

Min kloka kollega D konstaterade en gång nåt i stil med att man kan tro att barn är barn i väldigt många år, eftersom hela vårt samhälle är uppbyggt efter att föräldrar ska lämna sina barn på dagis. Alla människor behöver bil och måste köra bil till jobbet för att de ska lämna barnen på dagis på vägen. Konstigt egentligen när man tänker på det. I min värld behöver barnen hjälp till dagis/skola kanske tio år medan ett yrkesliv ofta är 35-40 år. Nånstans går inte ekvationen ihop.

I morse gjorde jag en liten Vandrande skolbuss. Tog med två av grannbarnen när jag och stora dottern gick till skolan. Hur mysigt som helst. Jag hoppas att vi kan styra upp detta lite mer seriöst när terminen kommit igång på allvar.

Grannfrun som i alla år kört bil till jobbet har precis blivit med EU-moppe. Igår kväll när vi var ute på en skön promenad i Slottsskogen konstaterade hon att det ju inte är hållbart att hon ensam sitter och kör familjens kombi fram och tillbaka till Torslanda varje dag. Klokt. Tänk om fler gjorde som hon!

Potatisskörd

Ikväll gick vi ut till kolonin en stund mellan middag och läggdags. De första plommonen är äntligen klara, liksom päronen. Jag skördade några potatisstånd. Sån lyx.

När det gäller potatisen har jag dragit några lärdomar detta mitt första potatisodlarår.

1, Man ska använda riktig sättpotatis. Jag köpte en påse sättpotatis på min lokala lilla Coop, men eftersom jag inte har nåt barndomsminne av köpt sättpotatis så tänkte jag att det funkar väl lika bra med egen gammal potatis som har groddat. Så jag satte en rad av varje. Det visade sig att den "vanliga" potatisen inte smakade nåt vidare, den blev ganska ful och storleken på knölarna varierade nåt otroligt. Det jag tog upp idag var sättpotatis-potatisen. Så fin och betydligt jämnare i storleken. Jag tar för givet att den kommer att smaka smaskens...

2, Jag kan inte odla så mycket potatis som jag vill för jag har ingenstans att lagra den. Några stånd potatis blir snabbt väldigt mycket potatis som ska tas omhand och förvaras. Detta behöver lösas. Vi har pratat om att bygga en jordkällare, men det lär dröja några år.

Förra året var det äpplen vi hade i överflöd och fick svåra förvaringsproblem med.

Vad ska man göra, när man bor i lägenhet med ett litet kylskåp och inget vettigt skafferi? Frysen är redan full av vinbär, krusbär och rabarber så där ryms inget mer. Och jag som vill odla, odla, odla!

Sånt som skrämmer mig

Den här danska studien som det har varit mycket snack om sista dagarna skrämmer mig nåt så vansinnigt. Tänk om det stämmer det som de misstänker att alla kemikalier vi omger oss med nu börjar ge effekt.

Vilket stort experiment vi håller på med med mänskligheten! Alla dessa flamskyddsmedel, ftalater, tungmetaller, nanopartiklar och andra galenskaper vi smörjer in oss i, klär oss i, andas in dagligen utan att ha nån aning om hur de påverkar oss.

Jag blir mörkrädd.

Idag var det upprop i skolan, stora flickan börjar första klass. Hon frågade om hon fick sminka sig. Det fick hon inte. Däremot fick hon en liten föreläsning om gifter och kemikalier.

Skärpning Coop (igen)

Idag damp månadens försändelse från Coop ner i brevinkastet. Jag gillar egentligen Coop, de har ett schysst ekologiskt utbud och vi har en trevlig liten affär här i vårt område. De utmålar sig också att vara riktigt miljöbra så de har en hel del att leva upp till i mina ögon. Det var därför jag blev så besviken över den där reklamfilmen i våras.

Nu är de igång igen med sin konstiga dubbelmoral. Med tidningen idag följde Coop MedMera Resecheck. Ser man på. "Res billigare i vinter. Vi bjuder på en resecheck hos Apollo." Mitt i allt snack om miljö, ekologiskt, rättvisemärkt och klimatsmarta val tycker Coop på allvar att vi efter sommaren nu måste börja planera vintersemestern. Och varför inte då flyga till Thailand?

Så otroligt puckat, ja jävlar jag säger då det.

Något bra kan vara i görningen

Idag rapporterar GP att politikerna verkar vara på väg att svänga. Bort från det defensiva förslaget med tunnelavgifter i Tingstadstunneln och Marieholmstunneln för att bekosta nybygget av den senare. Mot det betydligt mer offensiva, moderna trängselskatter.

Jag skulle så gärna vilja hurra och vara glad, men det är något som gnager.

Varför inte börja med en ordentligt trafikstyrande trängselavgift samt Västlänken och avvakta med Marieholmstunneln? Kanske kommer det inte att finnas behov av den och andra dyra vägsatsningar.

Med en trängselskatt för att finansiera dyra infrastrukturprojekt misstänker jag också att man inte kommer att vilja styra mot så lite trafik som möjligt vilket ju är vitsen med just trängselavgifter. Och då försvinner en stor del av miljönyttan.

Samtidigt får man inte glömma att dagens besked var riktigt glädjande och absolut ett steg i rätt riktning.

Stadsodling

Här kommer ett odlingstips av värsta avancerade slaget. Fönsterodling med små bevattningssystem. Otroligt coolt och innovativt, jag kan inte minnas att jag nånsin sett nåt liknande. Potentialen borde vara enorm.

Mer läsning här.

Och här en annan variant av stadsodling.

Dessutom har ju P1 dragit igång en urban variant av Odla i P1, Odla med Stadsgrönt.

Det känns bra att odlingssäsongen inte nödvändigtvis behöver vara över för att vi snart är inne i september.

Way out west

Det blev lite tyst på bloggen igen efter min trevande nystart förra veckan. Det beror givetvis på att jag varit upptagen med Way out west. Tänk att man kan ha så tur att man bor ett stenkast från Sveriges bästa musikfestival!

Jag kommer med allra största sannolikhet att räkna noll i koldioxidutsläpp från detta evenemang. Givetvis är det inte med sanningen helt överensstämmande, då en hel bunt artister flugit in för att spela. Men elen som används är vindel och jag vet helt enkelt inte hur jag ska räkna för att få en vettig bild. Så då får det bli så.

Anmäld!

Ett säkert hösttecken är alla intressanta seminarier och föredrag som sätter igång.

Idag har jag anmält mig till Naturvårdsverkets och Konsumentverkets seminarium "Har konsumenten möjlighet att agera hållbart?" Det ska bli mycket intressant.

Dessutom ska jag försöka haka på Faktor 100:s seminarieserie på nätet "Grön omställning i praktiken".

Slå ett slag för den biologiska mångfalden

Naturskyddsföreningen i Göteborg tar sedan många år hand om Skändla äng som ligger på en så kallad skalgrusbank på Hisingen. Aktiviteterna som görs är att man åker dit på våren för fagning, ett finare ord för vårstädning. Det vi brukar göra är att räfsa, klippa bort skott av diverse buskar och så fika/grilla korv så klart. På hösten är det slåtter. Då går man och slår av det höga gräset med lie, räfsar upp det och kör iväg det på stora presenningar (detta brukar vara det mest uppskattade inslaget hos föreningens yngre medlemmar). Ibland ackompanjeras det hela av några spelmän. Mycket trevligt.

Jag är näst intill analfabet vad det gäller flora och fauna så en av de roliga sakerna med de här utflykterna är att det alltid finns några riktigt duktiga biologer med, så det går att snappa upp namnen på några rara växter, skönsjungande fåglar och nyttiga insekter.

Det allra roligaste dock är att det är ett så vansinnigt konkret tillfälle att verkligen göra något handfast för den biologiska mångfalden. Det är inte så ofta man känner så som stadsloppa.

Före vi skaffade kolonistugan försökte vi alltid följa med på såväl fagning som slåtter men de senaste åren har det blivit lite si och så med det där. Det krockar så illa med de mest intensiva perioderna i lilla koloniträdgården.

På söndag är det i alla fall dags igen, läs mer här.

Städhjälp

Ett av mina största problem i vardagen är städning.

Att städa gör mig oftast arg, irriterad och på allmänt dåligt humör samtidigt som jag kan bli galen av att gå omkring i en stökig lägenhet. Vi bor så pass trångt att det behöver vara hyfsat städat för att vardagen ska fungera. Men det är ganska sällan som det är så städat så därför har vi nu bestämt oss för att testa att köpa städhjälp.

Vi hoppas att frigöra tid och energi i familjen för att till exempel komma iväg på utflykter i naturen eller att åka till simhallen.

Detta har inte så mycket med Koldioxidexperimentet att göra egentligen, men kanske är det tack vare minskade utgifter på prylkonsumtion vi känner att det ekonomiska utrymmet finns för denna tjänstekonsumtion.

Gamla datorer

I ett par år nu har vi haft två gamla datorer stående i garderoben. Vad ska vi göra av dem?

Jag hörde någon gång att återvinningen av gamla datorer förbättras avsevärt från år till år, så att om man hade möjlighet att avvakta med att slänga sin gamla dator så var det bra. Men nu orkar jag inte mer. Jag vill frigöra plats.

Dessutom verkar det nu vara så att man ska lämna in sitt elektronikavfall så fort som möjligt för att de miljöskadliga ämnena ska tas om hand som miljöfarligt avfall och metaller, plaster och glas återvinnas, vilket ju såklart minskar behovet av jungfruliga råvaror.

Men jag vill inte heller att mitt elektronikskrot ska hamna fel.

Tacksamhet

Häromdagen lyssnade jag på podversionen av Sommar med Malin Sävstam samtidigt som jag vek ihop tvätt och la in i flickornas skåp. Detta som brukar vara en trist sysselsättning fick plötsligt en helt ny innebörd. Jag kunde känna tacksamhet över tvätten, över kläderna som blir smutsiga på nolltid och måste tas omhand. För att mina flickor lever, att jag får ha dem hos mig.

Tangentångest

Semestern slut. Tillbaka i den så kallade verkligheten med skärmar och tangentbord.

Man vet att man haft semester länge när tangentbordet på jobbet är helt obekant.

Jag har stirrat på datorn då och då under semestern, läst några slumpvisa blogginlägg, men inte haft någon lust alls att skriva något eget. Men nu börjar hösten och jag känner inspirationen komma tillbaka. Lust att läsa kloka ord, fundera och formulera de egna tankarna i skrift.

Vet inte var jag ska börja bara.